När friskolereformen drevs igenom 1992 målade skolminister Beatrice Ask (M) upp en framtid där ”föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor” skulle blomstra.

Tänk om hon istället hade sagt: ”Nu skapar vi en marknad där vinstintresset får fritt spelrum och där riskkapitalägda koncerner kommer dominera.”

Men det sa hon förstås inte.

”Några riskkapitalbolag eller friskolekedjor fanns inte i politikernas sinnevärld”, skriver Karin Svanborg-Sjövall, ansvarig för välfärdsfrågor på Timbro, i boken ”Kentucky Fried Children”. Och detta, menar hon, var ”med största sannolikhet en förutsättning för att friskolereformen över huvud taget skulle komma till stånd.”
Men den kom till stånd, och sinnevärlden har glidit en bra bit ifrån idévärlden.

De sex största koncernerna utbildar nu 85 000 av totalt 200 000 friskoleelever. I gymnasiet har jättarna mer än hälften av kundunderlaget. Tre av koncernerna ägs av riskkapitalbolag, och sedan JB gick i graven är Academedia ohotad herre på täppan.

Academedias omsättning var drygt fem miljarder förra året, en fyrdubbling sedan 2008. I fjol blev rörelsevinsten 376 miljoner. Riskkapitalbolaget EQT som äger koncernen har expansion som affärsidé, och vinsterna används till att shoppa mindre skolbolag och införliva dem i Academedia. 2011 svaldes konkurrenten Pysslingen, i år har man köpt Klaragymnasierna och fem övergivna JB-skolor.

45 000 barn och ungdomar, en knapp fjärdedel av friskoleeleverna, går nu i koncernens 165 grund- och gymnasieskolor, och ytterligare några tusen i dess 110 förskolor. Från pyssling till student kan man leva i Academediavärlden.

De ideella alternativen är marginaliserade. 2011 räknade forskaren Jonas Vlachos ut att 80 procent av friskoleeleverna på gymnasienivå, och mer än hälften av friskoleeleverna i grundskolan, går i skolor ägda av aktiebolag – där vinstsyftet är överordnat.

Vad spelar det för roll? Lärartätheten är lägre inom vinstdrivande koncerner eftersom ”vinsten endast kan öka genom att kostnaderna per elev hålls nere”, som Vlachos uttrycker det. Koncernerna tjänar också på att ”standardisera och strömlinjeforma utbildningen”. Höga betyg ses som en del av marknadsföringen och leder till betygsinflation.

Hade inte arkitekterna bakom skolmarknaden kunnat förutse detta? Kanske. Men vem ville ha regler när missionen var avreglering?

1998 bildade Peje Emilsson, den moderate PR-gurun som sedan tidigt 80-tal propagerat för friskolor, Kunskapsskolan. Vd och delägare var Anders Hultin, killen som skrev Beatrice Asks friskolereform 1992 och nyligen ledde riskkapitalägda JB Education mot konkurs.

Kunskapsskolan är nu akterseglad tvåa i branschen, och på sistone har Peje Emilsson ondgjort sig över EQT:s avancemang. ”Vård- och omsorg är inte betjänt av fem- till sjuåriga ägarhorisonter, vilket är grundbulten i riskkapitalbolag”, sa han till Dagens Industri den 10 augusti.

I dagarna visar SVT en dokumentär om JB Educations konkurs, och bekräftar det jag har visat i granskningar i Dagens Arena; att vinsterna trillade in men att pengarna gick till dyra räntor och huvudlös expansion istället för undervisning. Och det är ju så riskkapitalbolagen jobbar generellt.

Efter JB-affären har självaste skolministern hotat porta riskkapitalbolagen. Dock oklart hur.

Vissa vill gå ännu längre, till exempel de ideella krafter som lyftes fram när skolmarknaden skapades: I fjol föreslog en rad företrädare från ”Idéburen skola” att Sverige borde ”göra som resten av världen (med undantag för Chile), nämligen bara tillåta fristående skolor i idéburen form … För vem kan säga att en skola som hör till en stor koncern är en fri skola?”.

Kent Werne, författare och frilansjournalist