Överenskommelsen om vinster i välfärden är det mest radikala sedan Palmes dagar. Räkna med att starka ekonomiska intressen kommer blåsa till strid.

Hösten 1984. All skattefinansierad vård, skola och omsorg drivs i offentlig eller ideell regi. Olof Palme ställer sig i pulpeten på SAF-kongressen och gör klart för direktörerna att vinstintresset inte har i välfärden att göra.

Hösten 1994. Carl Bildt lämnar över styrspakarna till Ingvar Carlsson efter att ha genomfört en ”valfrihetsrevolution” – med friskolereformen, skolpengen och främjande av privata vårdalternativ som huvudnummer.

Hösten 2004. Alliansen vävs ihop hemma hos Maud Olofsson i Högfors, och en av trådarna är att ”mångfalden av välfärdsproducenter måste öka”.

Hösten 2014. Den nytillträdda S-ledda regeringen kommer överens med Vänsterpartiet om att ”den vinstjakt som pågår i välfärden måste stoppas”.

”En smått historisk dag”, konstaterade Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson på presskonferensen. Och med blicken i backspegeln är det lätt att hålla med.

I mer än två decennier har det varit fritt fram för vinstintresset i välfärden. Under valfrihetens fana har entreprenörer, klippare och riskkapitalister fått allt större näringsfrihet, det vill säga rätt att tjäna pengar.

2012 gick så mycket som 87 miljarder skattekronor till vård- och skolbolag vars främsta syfte var generera vinst åt aktieägarna.

Visst har det funnits bromsklossar och farthinder, och visst har det krigats om färdriktningen förr.

2005 drev till exempel S-regeringen igenom en lag mot utförsäljningen av sjukhus till vinstsyftande aktiebolag. Men med den nya överenskommelsen aviseras inte bara en inbromsning, utan en ny kompassriktning.

Man slår fast att ”kommersialiseringen får negativa följder vad gäller likvärdighet, kvalitet, effektivitet, behovsstyrning och öppenhet”, och att ”vinstjakten som incitament ska bort från välfärdssektorn”.

Kontrasten mot alliansens credo att ”vinsten som drivkraft ger långsiktig hållbarhet” (Startlagen, 2007) är skarp.

Att parterna i överenskommelsen skulle ha en ”samsyn” i de här frågorna är förstås inte sant. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade kunnat få igenom en budget utan Vänsterpartiets stöd hade de aldrig lagt fram en dylik urkund.

Visserligen har S och MP fått med sina käpphästar – hårdare bemanningskrav och införandet av en syftesparagraf i bolagsordningen – men bara detta att den första mellanrubriken är ”välfärd utan vinstintresse” ger fog nog att utropa Vänsterpartiet till den stora vinnaren.

På papperet vill säga.

Om överenskommelsens intentioner blir lag är vinstjakten i välfärden sannolikt över. Det står uttryckligen att företag inte ska få verka inom välfärden om deras syfte är att ”dela ut vinst till ägarna eller på andra sätt föra ut överskott ur verksamheten”.

Men processen har knappt påbörjats, och det är långt kvar till mål. Frågan ska utredas, debatteras, kohandlas och baxas genom riksdagen. Och längs vägen kan de radikala intentionerna mycket väl förvandlas till något betydligt mer tandlöst.

Den nya inriktningen ”ska komma till tydligt uttryck” redan i höstbudgeten, står det. Och visst kan en del pressas in där. Men större lagändringar, till exempel av kommunallagen, LOU och LOV, kräver majoritetsbeslut. Och därmed stöd av partierna till höger.

Att få med något av allianspartierna på en viss uppstramning är säkert möjligt, men att de skulle medverka till att skapa en välfärd utan vinstintresse är osannolikt. Då skulle de ju underkänna och avbryta den revolution som de drivit på i tre decennier.

Nej, de lär snarare gå till storms mot den här överenskommelsen, som ju är det mest vänsterradikala någon regering presenterat i vinstfrågan sedan Olof Palmes dagar.

Stridsberedda är också de ekonomiska intressen som drivit på omvandlingen av svensk välfärd, och som har tiotals miljarder att förlora på ett vinststopp.

”Nu är det krig”, twittrade näringslivssponsrade Timbros Karin Svanborg-Sjövall innan presskonferensen ens var avklarad.

Välfärdsbolagen och deras intresseorganisationer kommer fortsatta kriga för rätten att göra vinst på skattemedel, även om de lär anstränga sig hårt för att tala om medborgarnas valfrihet snarare än det egna vinstintresset.

Det gör de förmodligen rätt i. En majoritet av medborgarna, visar opinionsundersökning på opinionsundersökning, säger nämligen nej till vinstintresset i välfärden.
Kent Werne, frilansjournalist och författare

Werne-Omslag Kent Wernes nyutkomna bok Ofärdsland kan beställas här >>