Bild: dsevilla/Flickr
Bild: dsevilla/Flickr

Tiden går. Det är nu tio år sedan finansminister Bosse Ringholm fick tårta på nådiga luntan. Året därpå levererades budgetpropositionen i digital form. Högst tidsenligt. Samtidigt kämpade ju vänstern med att förstå Michael Hardt och Antonio Negris Imperiet – och med att orka sig igenom Manuel Castells trilogi om informationsåldern.

I dag är det lätt att skrocka kring den tidens föreställningar om framtiden: Farhågorna att den amerikanska nyliberalismen skulle ta över hela världen; tanken att vi lever i ett informationssamhälle och en ”ny ekonomi” av bits och bytes. 00-talet kommer ju tvärtom att gå till historien som det årtionde då det amerikanska imperiet tvingades påbörja sin reträtt – samtidigt som Kina reste sig, med hjälp av gammal hederlig arbetskraft.

Det fanns dock – och finns fortfarande – goda skäl att försöka omformulera det politiska i arbetslivet, givet dagens ekonomiska verklighet. Hardt och Negris poäng kvarstår: det nya politiska subjekt som måste skapas är ”ett nytt proletariat och inte en ny industriell arbetarklass”. Detta betyder att detta nya proletariat inte nödvändigtvis passar in i mallen för den industriella arbetarklassen. Kanske kommer dess talan inte heller föras av den industriella arbetarklassens institutioner?

Inför förra valet försökte SVT:s samhällsprogram Faktum lyfta denna fråga, genom att slå fast att f-skattarna är den nya underklassen. Den yngre generation som nu försöker ta sig in på arbetsmarknaden får inga fasta anställningar, utan blir istället egenföretagare som arbetar på uppdragsbasis. Detta är förstås helt i linje med vad denna generation förväntas göra i dagens flexibla, kreativa ekonomi. ”F-skattargenerationen är bra för Sverige”, skulle man kunna säga.

Synd bara att de som förväntas bära upp denna flexibla och kreativa ekonomi står helt utanför alla de trygghetssystem som byggts upp under de stolta folkhemsåren.

Inspelet från Faktum skapade dock inte något nämnvärt avtryck – varken i valdebatten eller i politiken. Detta kan inte skyllas på det faktum att den borgerliga alliansen vann valet. Sveriges ekonomi och samhälle domineras ännu av de hierarkier som byggdes upp under 1900-talets industriera. I detta tänkta land jobbar vi heltid på något av landets storföretag, och politiken kring arbetet diskuteras alltjämt i dessa termer.

Kort sagt: ingen av arbetsmarknadens parter ser f-skattargenerationen som de sina.

Hur ser det då ut när denna ”nya underklass” organiserar sig? Ett svar står att finna i Nederländerna, där organisationen Alternatief voor Vakbond (“alternativ till fackförbundet”) varit framgångsrika i att lyfta frågor om arbetstrygghet i en ekonomi som inte längre domineras av traditionella industrijobb. AVV har släppts in i Sociala och Ekonomiska Rådet – en politiskt rådgivande organisation ursprungligen skapad för det som tidigare var arbetsmarknadens enda två parter.

Samtidigt håller saker på att hända även i Sverige. Kring millennieskiftet kunde man knappa in ”vision.se” i sin webbläsare och hamna på en av de näringslivssajter som proklamerade att den nya ekonomin förändrade allt. I dag, tio år och minst två finansbubblor senare, leder samma URL till ett fackförbund som talar om att det finns till ”för dig som har ofast jobb”.

I framtida statsbudgetar behöver vi se fler åtgärder som syftar till att korrigera diskrimineringen av det arbete som sker utanför de stora organisationernas trygga värld. Trygghet i dagens ekonomi förutsätter upprättandet av ett alternativt institutionellt ramverk för – exempelvis – pensionsavsättningar och a-kassa.

Men här spökar i dagsläget åtminstone två problem: inom industriella hierarkier finns det automatiska system och medarbetare som efterser dessa transaktioner, medan ”den nya underklassen” förväntas sköta detta på individuell basis (utöver de tusentals andra individuella val som vi förväntas göra idag). För det andra är arbetsmarknadens regelverk konstruerat på ett sätt som sätter käppar i hjulet för potentiella lösningar på detta problem. Exempelvis kan man i dag inte arbeta inom egenanställning utan att riskera att förlora sin a-kassa.

Vad vi behöver är en värdig efterträdare till den konstruktion som tiotalisterna Gösta Rehn och Rudolf Meidner byggde tillsammans med Tore Browaldh och Jan Wallander. Social ingenjörskonst kom tillbaka – allt är förlåtet!

Karl Palmås, forskare, är aktuell med boken Prometheus eller Narcissus?