Det vore dumt att avfärda teknikutopisterna helt. Men det är livsviktigt att genomförandet sker via demokratiska organ.

Gigantiska rymdspeglar, globala koldioxiddammsugare och kemikaliepumpade moln.

Geoengineering – tekniken som sägs kunna lösa klimatkrisen – för tankarna till sextiotalets otyglade teknikoptimism. En hägrande framtid inte olik den friktionsfria utopin i The Jetsons.

Men tekniken existerar, om än oprövad. Och riskabel.

De som hittills visat störst intresse för möjligheterna att justera klimatet är män med omättlig aptit inför teknologins möjligheter. Mångmiljardären Bill Gates har pumpat in stora summor i Stratoshield, projektet där svaveldioxid är tänkt att sprutas ut i stratosfären med hjälp av dammsugarliknande tentakler.

Forskningen är ännu inte omfattande men finns, bland annat vid brittiska Oxforduniversitetet. Linköpings universitet är mitt i ett större projekt som undersöker attityder kring geoengineering, liksom politiska möjligheter. Forskningen lockar allt fler länder och företag.

Tanken på en klimatpolitisk genväg, ett slags teknologiskt quick-fix, är förstås kittlande. Spruta ut lite kemikalier och så – vips – kan vi vända blad och glömma det där jobbiga klimatet.

Om det vore så väl.

Konsekvenserna med klimatmanipulation utan vetenskapliga garantier vore förödande. Författaren Naomi Klein menar att teknikmännens naiva optimism är livsfarlig. En situation där enskilda företag eller stater pumpar in kemikalier i kretsloppet för egen vinning skulle tända en geopolitisk gnista med potential till världskrig.

Nej, vi kan inte hacka oss ur klimatkrisen. Men vad händer om vi misslyckas, om alla andra vägar är uttömda? Det vore dumt att vifta undan tekniken som onaturlig, en avvikelse från jordens självläkande kapacitet. Mänskligheten har redan satt djupa, irreversibla spår på planeten. Alla förslag ligger på bordet.

Det är vårt ansvar att utforska alla möjligheter, inklusive planetär ingenjörskonst, för att undvika en katastrof av världsomstörtande proportioner. Huvudspåret är fortfarande minskade utsläpp och en hårt reglerad klimatpåverkan, men tekniska lösningar kan mycket väl vara ett komplement.

Men ska vi överhuvudtaget manipulera klimatet med hjälp av teknologi måste två krav uppfyllas. Det ena är forskningsresultat utan luckor och frågetecken. Det andra är att genomförandet sker via demokratiska och globala organ. Allt annat vore korkat – och farligt.

Nu behövs en politisk och etisk diskussion som fokuserar på objektiva risker och möjligheter. För mycket står på spel för att låta miljardärer och teknikutopister styra debatten.