Angela Merkels position inom CDU hade underminerats en lång tid före beskedet att hon avgår. I ett snabbt skiftande politiskt landskap är det oklart om hon lyckas fortsätta leda Tyskland mandatperioden ut.

Angela Merkel avgår som ordförande för CDU vid partikongressen i Hamburg i december. Beskedet är inte helt oväntat. Hennes position har underminerats under längre tid.

Nedröstningen av Merkels kandidat till gruppledare för CDU i Förbundsdagen var ett svårt slag. Hon kommer dock att fortsätta som kansler mandatperioden ut, lovar hon. Trots att Angela Merkel själv varit stenhård med principen om att den som är kansler också ska vara partiordförande. (De tyska socialdemokraternas erfarenheter av ett delat ledarskap avskräcker.)

Är detta början till slutet för Merkel? Ja, utan tvivel.

Är beskedet om att hon inte ställer upp till omval som partiordförande slutet på mer än just Angela Merkels politiska karriär?

Det beror så klart på vem som kommer efter henne. En av favoriterna att efterträda Angela Merkel är nuvarande partisekreterare Annegret Kramp-Karrenbauer, som står Merkel nära. Hon skulle fortsätta föra den pragmatiska moderniseringspolitik som blivit Merkels mittenpolitiska signum. Med Kramp-Karrenbauer skulle Tyskland fortsätta spela en ödmjuk men drivande roll i det europeiska samarbetet.

En annan kandidat är CDU:s vice ordförande Armin Laschet. Han lyckades ta makten från socialdemokratiska SPD i den stora delstaten Nordrhein-Westfalen, och han har ett trumfkort: Laschet har ett utmärkt förhållande till ordföranden för de tyska liberalerna FDP, Christian Lindner.

En ny partiordförande har en närmast omöjlig uppgift framför sig. CDU är ett parti i djup kris.

Christian Lindner vägrade bilda koalition med CDU/CSU och De Gröna (en Svart-Grön-Gul så kallad »Jamaica-koalition«) efter valet 2017. Men Lindner har regerat ihop med Laschet i NRW, och han har sagt att han gärna skulle vilja se Armin Laschet som kansler.

Men det är mer troligt att CDU väljer någon som har en radikalt annorlunda profil än »Mutti«. CDU:s usla opinionssiffror och det katastrofala valresultatet i delstaten Hessen i helgen talar för att partikongressen kommer att välja någon som kan representera en tydlig nystart.

Dagens besked kan alltså få stora konsekvenser långt utanför Berlin och Tyskland.

Vem det än blir: en ny partiordförande har en närmast omöjlig uppgift framför sig. CDU är ett parti i djup kris. De tyska kristdemokraterna är historiskt sett ett av Europas största partier. Tillsammans med sitt systerparti CSU i Bayern har CDU samlat kring 40 procent av rösterna i alla val under hela efterkrigstiden. Men i valet till förbundsdagen 2017 minskade CDU/CSU med över sju procentenheter och fick sitt sämsta resultat sedan 1949.

CDU:s situation liknar den som de svenska Moderaterna befinner sig i. Till höger hotas de av ett nationalistiskt, högerradikalt parti. I Sverige heter det Sverigedemokraterna, i Tyskland AfD (Alternativ för Tyskland). Samtidigt förlorar de röster till liberala mittenpartier. I Sverige framförallt till Centerpartiet, i Tyskland är det De Gröna som firat stora framgångar i både Bayern och Hessen.

Det tyska miljöpartiet håller på att etablera sig som ett stort parti i den tyska mitten. De fick 17,5 procent av rösterna i Bayern, och hela 19,8 i Hessen, exakt samma som socialdemokratiska SPD. Dagens De Gröna är ett parti som befinner sig långt ifrån Joschka Fischers radikala parti med rötterna i den tyska fredsrörelsen. Idag är de mer upptagna av stadsbyggnadsfrågor (som ombyggnaden av järnvägsstationen i Stuttgart) och ekologisk matodling än att delta i våldsamma demonstrationer.

De stora partierna är i kris. Frågan är hur länge de stora partiernas röd-svarta »stor-koalition« kommer att hålla. Det är inte otroligt att den spricker snart, och ersätts med en Jamaica-koalition.

Angela Merkel har sagt att hon vill sitta kvar som kansler till 2021. Frågan är om hon har makt att bestämma det.