Bild: Dennys Bello

GÄSTKRÖNIKA Till er i Sverige som en gång i tiden trodde på revolutionen i Nicaragua: glöm inte bort folket ni kämpade för. Gör det ni kan för att få stopp på det dödliga våldet och den antidemokratiska utvecklingen, skriver Dennys Bello, med rötter i Nicaragua.

Den senaste veckan har jag i sociala medier nåtts av protesterna i Nicaragua. Ett videoklipp visar hur en ung journalist blir skjuten i huvudet.

Jag tänker: inte mer blod Nicaragua. Inte du som reda fått genomlida alldeles för många krig. Inte du som fått se släktingar och grannar döda varandra. Tiotusentals dog på 70- och 80-talet. Ungefär ett 30-tal har dött de senaste dagarna.

Det räcker nu!

Jag var i Nicaragua för några år sedan. Jag gjorde praktik genom en svensk biståndsorganisation. Jag träffade många aktiva inom den kooperativa rörelsen då jag skrev en rapport om kaffe.

Många var gamla sandinister som stridit mot diktatorn Somoza och senare mot den USA-stödda Contras-gerillan. Det var med vemod och besvikelse de beskrev den nya politiska väg som den gamle sandinisten, numera Nicaraguas president, Daniel Ortega slagit in på.

Många kände en saknad och sorg över att de ideal som varit bärande i revolutionens begynnelse gått förlorade någonstans på vägen. Offrades så många unga liv bara för att ersätta en diktator med en annan?

Jag är uppvuxen med berättelser om revolutionen. Många i min släkt var med.

Idag ser vi våld som skördar liv på Nicaraguas gator. Jag struntar i vilken politik president Ortega och andra krafter i landet vill driva. Bara de gör det utan att spilla blod. Att de gör det med demokratiska verktyg. Att de respekterar sitt eget folks mänskliga rättigheter.

Jag är uppvuxen med berättelser om revolutionen. Många i min släkt var med. I mammas hemstad finns det ett helt kvarter uppkallat efter hennes kusin som gav sitt liv för revolutionen. När han mördades var han i samma ålder som många av de studenter som protesterar idag.

Nu när dessa unga nicaraguaner blir skjutna på öppen gata tänker jag på alla de svenskar som var i samma ålder på 70-talet. De som sympatiserade med sandinisterna och stödde revolutionen.

Många av dessa unga och engagerade svenskar fick troligtvis ledande befattningar inom svensk arbetarrörelse och civilsamhälle. Kanske är de vänner med flera i regeringen eller andra med makt och inflytande? Kanske till och med vår utrikesminister Margot Wallström?

Det är inte många i min generation av 80- och 90-talister som kan så mycket eller egentligen bryr sig om det lilla landet i Centralamerika. Men ni äldre kamrater, ni som var unga på 70-talet, kanske kan ni skriva ett mejl eller ringa någon som har makt att påverka utvecklingen i landet?

Jag vädjar därför till er i Sverige som en gång i tiden trodde på revolutionen i Nicaragua: glöm inte bort folket ni kämpade för. Gör det ni kan för att få stopp på det dödliga våldet och den antidemokratiska utvecklingen.

Dennys Bello är skribent med rötter i Nicaragua