martinlutherking

I dag är det 50 år sedan Martin Luther King höll sitt klassiska ”I have a dream”-tal vid Lincoln-monumentet i Washington. Jonna Sima besökte National Civil Rights Museum i Memphis och drog paralleller mellan medborgarrättsrörelsen och det svenska politiska klimatet i en artikel publicerad i Dagens Arenas eftervalsdebatt 2010.

För en månad sedan besökte jag National Civil Rights Museum i Memphis, USA. Det är ett museum som har byggts ut från Lorraine Motel, där Martin Luther King sköts ihjäl på en balkong 1968. Det är ett enastående museum som berättar om den afroamerikanska kampen för att få lika rättigheter som sina vita landsmän. Jag hade många gånger svårt att hålla tillbaka tårarna under de fem timmar som jag gick omkring på den ambitiösa utställningen.

Bilderna på sophämtarnas fredliga strejk i Memphis, de som bar de enkla och hjärtkramande protestskyltarna med texten ”I am a man” (”Jag är en människa”). Det var en strejk som utbröts av att den färgade sophämtarkåren (vita vägrade utföra arbetet) kunde arbeta 100 timmar i veckan och ändå tjäna så pass lite att de låg under socialbidragsnormen. Det var också den strejk som Martin Luther King var i Memphis 1968 för att visa sitt stöd till.

Tårkanalerna ömmade när jag steg in i originalbussen som den då 42-åriga Rosa Parks satt på en dag 1955 i Montgomery, Alabama och vägrade lämna sitt säte för att ge plats för en vit passagerare. Hennes sittande protest ledde senare till att USA:s högsta domstol förbjöd segregerade kollektivmedel.

Men det som var känslomässigt mest överväldigande att se och läsa om på National Civil Rights Museum var varken Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal eller Rosa Parks buss. Det starkaste var berättelser av afroamerikanska ungdomar och studenter om varför de genomförde så kallade ”sit-ins”-aktioner. Inspirerade av Gandhis antivåldsfilosofi protesterade de mot den rasistiska lagstiftningen genom att fredligt slå sig ned på lunchrestaurangernas stolar som var reserverade för vita i väntan på att bli serverade. Deras agerande ledde inte sällan till våldsamma reaktioner hos den vita omgivningen. Slag, spott och glåpord möttes med passivt motstånd av de protesterande.

”Vi hade inget val, skulle kampen fortskrida var det vi som var tvungna att leda den”, berättade några av deltagarna i det material man kunde ta del av på museet.

”Våra föräldrar var ganska nöjda med de framsteg som gjorts under deras livstid. De hade för mycket att förlora på att fortsätta protestera. Men vi hade allt att vinna. Vi hade inga lån, inget jobb eller familjer att försörja”, förklarade de.

Sit-ins-aktionerna spred sig under 1960-talet och ledde till att amerikanska fängelser fylldes med färgade ungdomar. Men det ledde också till lagstiftning mot ett rasistiskt och segregerat rättssystem i USA.

Varför berättar jag nu det här? Jo, för att jag ser samma tendenser här i Sverige, femtio år senare. Jag och mina 30-någonting vänner, mina föräldrars generation – alla är vi mer eller mindre beroende av det borgerliga samhällssystemet som styrs av tankar på börsen (pensionssparet), räntorna (bostadslånet) och skattesänkningar (mer pengar i plånboken). Det har skett ett systemskifte i Sverige. Från att det stora flertalet har velat betala världens högsta skatter för att alla i Sverige ska kunna leva ett värdigt liv, till att många i dag känner att de måste tänka på sig och sitt för en dräglig tillvaro. Bakom det här relativt nya egoistiska sättet att tänka ligger borgerliga politiska beslut.

Vi står inför många framtidsfrågor, men deras lösningar finns inte i individuella insatser. Några få rikingar kan inte lösa klimatförändringarna, några få rikingar kommer aldrig att vilja betala välfärd för de fattigaste. Lösningarna kräver gemensamma insatser – från alla efter förmåga.

I söndagens val röstade 51 procent av väljarna mellan 18-29 år på de rödgröna, 41 procent i åldersgruppen röstade på alliansen. De unga kanske tittar på sina föräldrar, precis som de afroamerikanska gjorde på 1960-talet, och tänker: ni kommer inte att leda den här kampen. Ni tänker bara på räntor, börskurvor, rut och rot och att ombilda er hyresrätt som ni en gång för länge sedan fick tillgång till. Det räcker inte. Vi måste ta över.

Tron på gemensamma lösningar – solidaritet – finns. Det är bara den visionära politiken som saknas. Nu har de rödgröna partierna, inte minst Socialdemokraterna, ett alldeles unikt läge att skapa den nya framtidsberättelsen. Det är alldeles uppenbart att det finns en ung generation – och många andra därtill – som står beredd att kämpa för alla människors rätt till ett värdigt liv i Sverige.

Texten publicerades ursprungligen 24 september 2010.