Så länge vänstern inte lyssnar till de rörelser som utsätts för faktiskt förtryck kommer socialismen vara reserverad för vita, skriver Jimmy Larsson, antirasistisk debattör.

Det finns ett återkommande vitt argument inom vänstern, med det inte sagt att hela vänstern är vit, som handlar om hur antirasister i Sverige blivit lurade.

Argumentet börjar med att organisering för att stå upp emot rasism gynnar Sverigedemokraterna och slutar i en bristande klassanalys som lyder: ”Problemet är inte rasism, det verkliga problemet är klass. Det är det vi måste fokusera på”. Detta är ett effektivt sätt att tysta en rörelse.

I USA ställs på liknande sätt ”Black lives matters” mot parollen ”All lives matters”. Men antirasism och klasskamp är ingen motsats. Båda kamperna handlar om maktförhållanden och resursfördelning. Båda handlar om att bryta upp med förtryck och strukturell diskriminering. Båda måste föras parallellt men med olika strategier och av flertalet rörelser.

Problemet som uppstått när strategier för den antirasistiska vänsterrörelsen inte dikterats av de som utsätts för rasism är att denna motsättning fortsatt att reproduceras. ”Alla frågor som rör etnisk diskriminering blir lättare att lösa om fördelningspolitiken kommer i första rummet” skriver Göran Greider i ETC. Fokus på resursfördelning ställs mot strukturell rasism.

”Jag tror som Greider att vi måste börja snacka om väsentligheter” skriver Stefan Sundström i samma tidning med rubriken ”Jag är trött på meningslösa strider om ord” där han även lyckas använda sig av n-ordet – inte bara en, utan två gånger.

De meningslösa strider han pratar om är vardagsrasism. Sverigedemokraterna görs till problemets kärna, trots att partiet endast härmar den strukturella rasism som nu håller på att radikaliseras.

Att detta blivit den dominerande problemformuleringen för vänstern är inte unikt för Sverige. I USA har den liberala vänstern länge använt sig av en ”it’s not race, it’s class”-retorik. En tydlig ideologisk inriktning hos den privilegierade vänstern som gjort det omöjligt för antirasistiska rörelser att gå bortom ett rasistiskt, hierarkiskt, klassystem – så länge den kvarstått.

Denna retorik utmanas nu av Black lives matters-rörelsen som visat hur en identitetsbaserad ledarlös rörelse kan göra avtryck i politiken, nu senast genom att få en av demokraternas presidentkandidater Bernie Sanders att lansera en plattform för ”Racial Justice”. En antirasistisk plattform som understryker precis det stora delar av vita vänstern i Sverige fortfarande slåss för att inte inkludera i sin klassanalys: strukturell rasism som en del av problemet, inte som något sekundärt.

I Sverige har hatbrott mot svarta ökat med 41 procent mellan 2008 och 2014. Barn med utlandsfödda föräldrar diskrimineras vid betygsättningen av nationella prov. Av utrikes födda individer som bott i Sverige över 5 år rapporterar 37 procent att de utsatts för diskriminering, inte bara i arbetslivet utan också på bostadsmarknaden, på krogen, inom vårdsektorn, i skolmiljö och i relation till socialtjänsten och rättsväsendet, konstaterar Afrofobirapporten.

Sanders plattform tar upp fyra områden: fysiska, politiska, rättsliga och ekonomiska åtgärder som alla visar att han tar den institutionella och strukturella rasismen på allvar.

Identitetsbaserade Black lives matters-rörelsen är en förklaring till framgången för delar av vänsterns progressiva utveckling i USA, samtidigt som identitetspolitik och vänster-politik behandlas som motpoler här i Sverige.

Det är först när vi har en bred vänsterrörelse som allierar sig med, och lyssnar till, de identitetsbaserade rörelser som utsätts för strukturellt förtryck som vi har möjlighet att ta oss vidare.

Så länge kritik mot vänstern från aktörer som Rummet eller Afrosvenskarnas riksförbund inte tas på allvar eller bemöts med argumentet att de vill ”splittra vänstern” kommer socialismen vara reserverad för vita samtidigt som en åtstramad marknadskapitalism erbjuds icke-vita.

Jimmy Larsson, antirasistisk debattör

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena