Moderaternas så kallade feminism innehåller ingenting. Feminism är inte en kvinna – det är faktisk politisk handling.

”I mitt parti har det varit långt ifrån självklart att kunna kalla sig feminist, och jämställdhetsfrågorna har varit långt nere på agendan för Moderaterna.” Så skrev Bodil Sidén i Metro i februari i år. Texten avslutas med en vädjan. Inga fler principiella avståndstaganden från feminismen. Snälla, börja kalla er feminister, ungefär.

Den internfeministiska kampen i Moderaterna måste vara tungrodd. Partiet har genom historien konstant stretat emot och röstat ned stora reformer för jämställdhet. Fredrik Reinfeldt vägrade kalla sig feminist. Och det är inte särskilt konstigt egentligen. Moderaterna har länge utgjort en form av symbol för muttrande överklassmän i kostym.

Men nu har en ny ledare valts. En kvinna. Allt är förlåtet. Feminismen är här. Högern grejar representationen medan vänstern står och stampar.

Jag håller med. Det där med kvinnor som ledare är bra. Mycket bra. Representation är viktigt. Och det är jättekul att borgerligheten valt kvinnor till att leda sin politiska kamp. Det gör den dock inte till en feministisk kamp, per definition.

Men låt oss för all del ändå prata om feministisk politik.

Vi kan börja på min hemmaplan – arbetsmarknaden. Där har Moderaternas, enligt Sidén, feministiska politik verkligen gjort avtryck.

I dag är en kvarts miljon kvinnor, både arbetare och tjänstemän, anställda utan trygghet. Bland arbetarkvinnorna är drygt var femte anställd på allmän visstid – den anställningsform som Moderaterna, vad det verkar, införde för att arbetsgivare skulle slippa anställa kvinnor på riktigt.

Det känns. Som allt annat än feminism.

Efter åtta år med prov på Moderaternas jämställdhetsarbete i praktiken är kvinnor lägst betalda, oftare sjukskrivna, utsatta för sexuella trakasserier, otryggt anställda, ofrivilligt deltidsarbetande och könsrelaterat diskriminerade på arbetsmarknaden.

Vi behöver feministiska framryckningar. Inte flera moderata innehållslösa och verklighetsfrånvända dödsryck av kalla-det-vad-du-vill-politik. Och då har jag inte ens nämnt att Anna Kinberg Batra, denna för Moderaterna feministiska förebild och ledare, ville göra Stockholm till en arbetsrättsfri zon för bara några år sedan. Att plocka bort varenda rättighet från arbetarkvinnor. Feministisk politik signerad Moderaterna.

När de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor öka svarar högern liksom intränat att vi ska starta företag. Gärna inom städsektorn. Så att rika kvinnor och män kan få göra avdrag när vi städar deras hem, rengör deras pool eller passar upp på dem på privata fester.

När uttaget ur föräldraförsäkringen fortsätter vara pinsamt ojämställt svarar Moderaterna att vi ska lösa det själva, hemma. Att kvinnor fortfarande utför den största delen av det obetalda hemarbetet ska lösas på samma sätt.

Kvinnor misshandlas, mördas och våldtas av män i okontrollerad omfattning. Men när Sveriges kvinnojourer gråter efter pengar svarar Moderaterna med räddningspaket till bankerna. Eller med vapenavtal med kvinnoförtryckande diktaturer. Eller med att jobbhetsa, lite till.

Moderaterna vill inte dela upp människor efter kön.

Men vårt samhälle är likförbannat redan uppdelat genom strukturellt förtryck av kvinnor.

Detta kämpade feminismen mot långt innan Moderaterna ens kunde ta ordet i mun utan att kräkas. Långt innan Anna Kinberg Batra ens kunde erkänna att det, kanske, existerade en könsmaktsordning i samhället.

Och det är det som är grejen med Moderaterna och deras så kallade feminism. Den innehåller ingenting. För feminism är handling. Inte ord. Inte en kvinna.

Faktisk politisk handling.

Bodil Sidén och övriga borgerliga entusiaster som kallar sig feminister är välkomna åter när de kan backa upp sina ord med en politik som över huvud taget börjar närma sig att vara feministisk.

Då kan vi krossa patriarkatet tillsammans.

Läs även:

Jenny Bengtsson: Inte feminism att företrädas av Annie, Anna och Ebba.

Bodil Sidén (MUF): Klasskamp viktigare än feminism för Bengtsson.