Varken kända eller okända krögare har rätt att strunta i villkoren för sina anställda. Det skriver Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg om kändisar som börjat bedriva verksamhet i restaurangbranschen. Inlägget fick minst sagt bra spridning. Antagligen mycket tack vare att det var just kändisar som berördes – de har ju en särskild plats i medieljuset.

I min mening är det självklart att dessa ska föregå med gott exempel och stå upp för schysta villkor i den bransch de nu gett sig in i. Precis på samma sätt som jag föreställer mig att de vill ha och kräver schysta villkor i sin egen bransch.

Reaktionerna har varit många. En stor majoritet har visat stöd. Några få har skrikit om aggressivitet och ”maffiametoder”. Dessa få vill jag ändå bemöta.

Facket har ingenting emot att kändisar startar restaurangverksamhet. För oss är det fullständigt ovidkommande hur känd eller okänd en arbetsgivare är. Men en sak är vi väldigt angelägna om: Att kollektivavtal ska tecknas och följas. Det är ingenting konstigt. Hotell- och restaurangfacket tecknar tusen kollektivavtal varje år. Det är vår uppgift som fackförbund, vår vardag, att göra just detta.

Inte heller har vi något emot att ta diskussionen om själva avtalen i sig. Vi diskuterar mer än gärna frågan om kollektivavtal. Ur ett arbetar- och samhällsperspektiv. Att vi väljer det perspektivet är inte särskilt konstigt. Sverige tillämpar sedan länge en starkt vedertagen och beprövad modell för arbetsmarknaden. Den bygger på kollektivavtal. Den har stöd såväl i politik som hos folket.

Därför accepterar vi inte att bli avfärdade med lösryckta bortförklaringar i stil med ”vi har inte råd med kollektivavtal” eller ”vi följer ändå avtalet”. Ska man som arbetsgivare aktivt stå utanför den svenska arbetsmarknadsmodellen bör man ha en bättre anledning än så. Eller åtminstone veta vad man argumenterar emot.

Men, om dessa argument prompt ändå ska användas, låt mig då ge min syn på dem.

Att inte ha råd med kollektivavtal är bevis på att företaget inte har råd att betala sina anställda. I det läget vill jag hävda att företaget de facto inte har råd att bedriva verksamhet alls, i och med att de anställda är just den faktor som får själva verksamheten att gå runt. Det är inte de anställda som indirekt ska betala – varken för dåliga affärsidéer, vinstmaximering till ägarna eller trasiga fläktar – genom att stå tillbaka i sina krav om lika villkor och löner som majoriteten av branschen redan har skrivit under på.

Och att man inte ska teckna kollektivavtal med för att man ”redan följer det” är kanske det mest vissna argumentet någonsin. Om arbetsgivaren nu följer alla kollektivavtalets i runda slängar 60 sidor – varför inte bara skriva under det då? Detta finns det två förklaringar till.

  • Arbetsgivaren följer inte avtalet.
  • Arbetsgivaren vill inte att villkoren och lönenivåerna ska vara bundna att följa.

Det är alltså ord och tomma löften till de arbetare som för verksamheten framåt. De kan dras tillbaka när som helst i och med att inget skriftligt avtal finns som reglerar dem. Skulle det vara trygghet? Möjligtvis för arbetsgivaren.

Till det ska läggas att den största delen i ett kollektivavtal är försäkringar som är livsviktiga för alla anställda. Dessa omfattar exempelvis både liv- och arbetsskada och dessutom avtalspension. Sådant har ingen arbetsgivare, känd eller okänd, rätt att skita i.

Kollektivavtalet är lika med trygghet för den enskilde i och med att det konkret innebär garantier gällande villkor, försäkringar och lön. I kollektivavtalet regleras också möjligheter till ökat inflytande på arbetsplatsen för den enskilde såväl som för kollektivet.

Ur ett samhällsperspektiv, för vår bransch, handlar det om att förhindra lönedumpning och kanske komma till rätta med att branschen i snitt lider av en personalomsättning på 45 procent årligen. Det är ju inte särskilt naivt att tro att bättre villkor genererar lägre omsättning av personal.

Att de arbetsgivare som inte tycker att dessa väldigt grundläggande faktorer känns lockande hamnar i ljuset är bara bra. Det borde fler göra. Det kommer fler att göra.

Det är varken aggressivt eller maffiametoder som ligger till grunden för det. Det är kampen om värdet i branschen. Kampen om livsvärdet – mätt i villkor och löner – för de anställda i branschen. Den kampen kommer varken jag eller mina fackliga kamrater ge upp. Någonsin.

 Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm.