När västvärldens främsta symbol för ekonomisk makt störtade i gruset för snart tio år sedan var det mer än bara bilden av USA som det osårbara imperiet som krackelerade. Den (alltför) tunna fernissa som sedan efterkrigstiden hållit åtminstone de riktigt grova rasistiska utspelen borta från den europeiska politiska offentligheten smälte undan i takt med att ”kriget mot terrorismen” snart blev en global angelägenhet.

De hämndlystet hätska reaktionerna på attackerna mot USA, de dehumaniserande fånglägren, tortyren, de ihopljugna skälen till krig och ockupation, och inte minst det medialt hysteriska tonläget, skapade snabbt inte bara en tydlig fiende – muslimer – utan gradvis även bilden av varje muslim som en tickande bomb: Ett hot mot den västliga ”civilisationen”, en kvinnohatande barbar med västdemokratins undergång som enda livsmål.

I den så kallade ”Eurabia”-litteraturen framställdes, djupt felaktigt, vilda konspirationsteorier om en master plan där muslimska kvinnor genom överdrivet barnafödande snart kommer förvandla Europa till ett shariastyrt kalifat. Hyllade debattörer som Ayaan Hirsi-Ali tilläts spy ut hat mot muslimer och islam, och hennes fanskara krympte först sedan hon för ett par år sedan likställt minareter med hakkors.

I Europaparlamentet finns i dag fascistpartier med nazistiska rötter som skolat om sig till ”islamkritiker”. I de nationella parlamenten klev kostymklädda rasister in, partier som likt Sverigedemokraterna har bytt otidsenlig antisemitism mot islamofobi och kamp för den nationella ”kulturen”. Etablerade partier, främst från höger men även vänster, försöker locka väljare med förslag på minaret- och slöjförbud och värderings- och språktester. Det amerikanska hatet mot muslimer har fått en populistisk väckelsekaraktär med den religionskrigiska Tea party-rörelsen.

Efter Anders Behring Breiviks massmord går det inte längre att blunda för att hatet mot islam och muslimer är ett reellt problem, och inget påhitt av vare sig kulturmarxister eller infiltrerande jihadister. Likt nynyktra rumlare står landets ansvariga utgivare på rad och lovar räfst och rättarting i de kommentarsfält där allt från misslyckade offsidefällor till dåligt fungerande sjukvård har skyllts på det hotande islamska maktövertaget. Sverigedemokrater och deras europeiska syskon harklar sig desperat. Alltmedan alltför få regeringsföreträdare i tal och handling tar det rasistiska hatet på allvar i ord och handling.

För att den blodiga och islamofobiska eran mellan 2001 och 2011 ska förvandlas till just en begränsad tidsperiod måste allas vår intolerans och det rasistiska hatet bekämpas av mer frihet, mer solidaritet, mer jämlikhet – och öppna gränser.

Låt de kommande tio åren på allvar inleda en framtid för alla.