Irene Wennemo: "Fördelen med en facklig a-kassa är inte självklar"

Frågan om arbetslöshetsförsäkring ska vara obligatorisk eller inte dyker med regelbundenhet upp i valrörelsen. Den som verkar mest brydd är nog statsminister Fredrik Reinfeldt. Frågan borde dock vålla minst lika stort huvudbry på den rödgröna sidan. När det gäller socialförsäkringen har det varit självklart för vänstern att försvara obligatoriska lösningar. Alla ska vara med och finansiera försäkringen och alla ska ha rätt till ersättning om de blir sjuka, gamla eller får barn.

Sverige slog in på den obligatoriska vägen redan under tidigt 1900-tal. Det fanns två viktiga skäl. Det ena var att försäkringar som bygger på frivillighet alltid riskerar att hamna i en negativ kostnadsspiral – lågriskgrupperna väljer att stå utanför, vilket höjer premierna och leder därmed till att ännu fler lämnar försäkringen. Det andra skälet var fripassagerarproblemet. Så länge det omgivande samhället tar ett ansvar för alla medborgares försörjning är det också rimligt att alla är med och betalar.

Arbetslöshetsförsäkringen blev dock inte obligatorisk, till skillnad från i många andra länder. Rötterna till detta är framförallt historiska. A-kassan växte fram i facklig regi och började först senare att subventioneras med skattemedel. A-kassan ansågs av helt begripliga skäl som strategisk att behålla inom facket. Något av en anomali har det dock varit.

Två argument, från de som vanligtvis brukar försvara den generella välfärdsmodellen, har lyfts för detta vägval. Det ena förekommer bland annat i direktiven till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Detta går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, varför då ändra den. A-kassan har en kostnadseffektiv administration (något av en paradox, med tanke på det groteskt komplicerade regelverket) och få felaktiga utbetalningar. Argument som absolut bör tas på allvar. Det andra argumentet som förekommer är att a-kassan gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen.

Detta har otvivelaktigt varit sant. Men är det fortfarande sant?

Tidigare kunde man inte välja om man ville vara med i facket eller i a-kassan. Det var allt eller inget. Sedan lång tid har man kunna välja att bara vara med i a-kassan och allt fler valde detta. Under senare tid, i och med att avgifterna till a-kassan höjdes, har också fler med låga upplevda arbetslöshetsrisker valt att bara vara med i facket. Sambandet mellan fackligt medlemskap och a-kassa har dessutom av politiska beslut blivit svagare. A-kassan lever ett liv allt mer separerat från fackförbundet i fråga. Den största a-kassan, Akademikernas, är dessutom inte knuten till något förbund. Andra förbund, med höga avgifter, har börjat informera om att medlemmar kan välja en annan a-kassa.

Intressant nog är det så att andelen fackliga medlemmar i Norge, som har en obligatorisk a-kassa, har stigit medan den sjunkit i Sverige. Fördelen med en facklig a-kassa är inte längre någon självklarhet. Detta måste dessutom vägas mot problemen med att icke-medlemmar inte är berättigade till mer än grundersättningen. Att arbetslösa med dålig ersättning konkurrerar genom sänkta lönekrav har alltid setts som en minst lika viktig fråga för de fackliga organisationerna.

När arbetslöshetsförsäkringen och obligatoriet nu återigen utreds är det angeläget att inte bara blicka tillbaka till den tid då a-kassan verkligen var en medlemsmagnet. Långt innan de senaste förändringarna i a-kassan började banden luckras upp. Jag är inte i närheten av att ha något färdigt svar på hur arbetslöshetsförsäkringen ska se ut i framtiden. När detta utreds får dock inte drömmen om det som var styra arbetet. Det måste i stället styras av vilka krav som ställs på en fungerande arbetslöshetsförsäkring idag.

Irene Wennemo, huvudsekreterare i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen