thomas-hammarberg-real

Georg W Bush och Tony Blair kränkte folkrätten, underminerade säkerhetsrådet och startade ett olagligt och förödande krig med falska argument. De har undkommit rättvisan. Det har de inte förtjänat, skriver Thomas Hammarberg på 15-årsdagen av demonstrationerna mot invasionen av Irak.

Sällan hade så många samlats för att demonstrera för fred som den 15 februari 2003. I land efter land krävde människor att den amerikanska och brittiska regeringen skulle hejda sina planer på att invadera Irak. Demonstrationståget i Stockholm var det längsta i mannaminne. Totalt över världen beräknades flera miljoner ha deltagit i denna massiva vädjan mot kriget den minnesvärda dagen för 15 år sedan.

Men makthavarna i Washington och London hade redan bestämt sig. Redan i oktober hade den amerikanska kongressen gett president Bush klartecken att gripa till militärt våld om han så ansåg lämpligt. Såväl i Vita Huset som på 10 Downing Street låg nu fokus på att konstruera argumenten och försökta övertyga övriga medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

Det var framför allt tre argument som fördes fram:

  • Att FN-stadgan medgav rätt till självförsvar;
  • Att Saddam Husein samspelade med al Qaida och därför hade ett ansvar för terrorattackerna den elfte september;

Samt att den irakiske diktatorn antogs gömma massförstörelsevapen: såväl biologiska och kemiska som nukleära.

Att USA och Storbritannien skulle kunna motivera en invasion i Irak med FN-stadgans text om rätten till självförsvar togs inte på allvar av andra i säkerhetsrådet. De två länderna stod faktiskt inte inför ett omedelbart och överhängande hot från irakiska styrkor (vilket är kriterierna för när rätten till självförsvar kan anses gälla). Även påståendet om att den irakiska regimen var inblandad i al Qaidas terrordåd smulades sönder, också av den amerikanska säkerhetstjänsten.

Det kom därför mest att handla om massförstörelsevapnens existens – eller inte. Säkerhetsrådet hade redan efter Gulfkriget 1991 krävt att Irak skulle skrota sådana vapen och redovisa de åtgärderna för internationella vapeninspektörer.

Den frågan togs upp igen av säkerhetsrådet i november 2012. Resultatet blev resolution 1441 som på nytt krävde en irakisk nedrustning av massförstörelsevapen och ett öppet, konstruktivt samarbete med vapeninspektörerna – nu ledda av Hans Blix och Mohammed Elbaradei. Resolutionen gav därmed inte klartecken för någon invasion av Irak – en sådan aktion skulle bara kunna beslutats av säkerhetsrådet genom en ny resolution enligt FN-stadgans kapitel VII.

Den irakiska regimen samarbetade med inspektörerna och dessa kunde inte visa att det faktiskt fanns några massförstörelsevapen kvar i Irak (med tiden blev det helt klart att dessa vapen verkligen hade skrotats långt tidigare).

Kränkningarna av internationell rätt upphörde inte med invasionen. Den efterföljande ockupationen präglades av allvarligta inhumana övergrepp med rasistiska övertoner.

De amerikanska försöken att visa motsatsen framstod som alltmer patetiska. Även Tony Blair tvingades notera att det trots påtryckningar inte fanns stöd i säkerhetsrådetför en resolution som skulle legalisera invasionen.

Han och George W Bush fattade då det ödesdigra beslutet att invadera i alla fall. De var inte längre villiga att invänta vapeninspektörernas kommande rapport. Den 20 mars inleddes anfallet. Därmed satte de sig inte bara över säkerhetsrådets medlemmar, varav två dessutom var kollegor i försvarsalliansen NATO (Frankrike och Tyskland) – de kränkte folkrätten.

Kränkningarna av internationell rätt upphörde inte med invasionen. Den efterföljande ockupationen präglades av en serie oerhört allvarliga kränkningar av humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

President Bush talade om att införa demokrati i Irak och hela Mellanöstern, men ockupationens vardag präglades av en serie inhumana övergrepp med rasistiska övertoner.

Soldaternas och de inhyrda säkerhetsbolagens brutala framfart mot civilbefolkningen vid »rensningsaktionerna« skördade många liv. Totalt beräknas mer än hundra tusen irakier ha dödats under denna ockupation.

Efter ett år satt mer än tiotusen pojkar och vuxna män i fängsligt förvar. Saddam Huseins ökända fängelse i Bagdad, Ab Ghraib, öppnades och fylldes.

Systematisk tortyr användes för att bryta ned fångarnas motstånd och få dem att erkänna brott. Metoder som utvecklats i Guantanamo började tillämpas också här. Förutom fysisk misshandel tillämpades temperaturchocker, förhindrande av sömn och sexuella övergrepp.

De bilder som läckte ut från Abu Ghraib visade metoder av systematisk förnedring: En man tvingas krypa naken på golvet i ett hundkoppel som hålls av en kvinnlig soldat. Nakna män fotograferades när de tvingats lägga sig på varandra i en pyramid inför skrattande vakter.

Det var förstås pinsamt för den amerikanska ledningen att dessa bilder – tagna av deras egna soldater – skulle nå allmänheten. Dess förklaring blev att några i fängelsepersonalen hade misskött sig – åtgärder skulle vidtas mot dem.

Resultatet blev att ett par lägre officerare straffades, de hade låtit sig fotograferas i fel situation. Men de som var ansvariga för de officiellt godkända tortyrmetoderna behandlades som hjältar i kriget mot terrorismen.

De mest ansvariga för denna totala katastrof, Georg W Bush och Tony Blair, har kritiserats – men undkommit rättvisan. Det har de inte förtjänat.

De kränkte en absolut central aspekt av folkrätten; underminerade säkerhetsrådet; startade ett olagligt och förödande krig med falska argument; etablerade en sällsynt brutal ockupation med en serie mord och systematisk tortyr – och bäddade med dessa krigsförbrytelser också för framväxten av terrorsekten Daesh (ISIS).

Thomas Hammarberg är före detta kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter.