Att den högerpopulistiska rekylen nu även nått Tyskland är en dålig nyhet. På alla sätt och vis.
Framgångarna för högernationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) i Berlin (14,1 procent) talar sitt tydliga språk.
Förra gången berlinarna gick till val fanns partiet inte ens. Från 0 till 14 procent alltså.
Partiet är som sina motsvarigheter i Europa starkt nationalistiskt – samt mot invandrare och EU. Redan framgången i Mecklenburg-Vorpommern härförleden då AfD fick 20,8 procent var uppseendeväckande. Men inte helt oväntad.
Där satt nazistpartiet NPD redan i delstatsparlamentet (men åkte ur när AfD kom in). Invandringsmotståndet är som störst i forna öst. Men Berlin? Staden som Hitler fick erövra med våld. Som så länge varit symbolen för det kosmopolitiska och liberala Europa. Koalitionen i Berlin mellan socialdemokraterna, SPD och kristdemokraterna, CDU är över. SPD lär i stället gå in i en koalition med Die Linke och De Gröna.
Men den högerpopulistiska rekylen har nu alltså nått även Tyskland. AfD bildades alltså först 2013 och ställde upp i det förbundsvalet samma år. Och hamnade på hela 4,8 procent, precis under femprocentspärren. Redan det en väckarklocka. Från att ha börjat lite som en tysk variant av svenska Junilistan har partiet sedan utvecklats högerpopulistisk riktning. Parallellt har islamfientliga Pegida-rörelsen bidragit med opinionsmässigt och »folkligt« understöd.
Till det kommer förstås kritiken och motståndet mot Angela Merkels flyktingpolitik. Även om Tyskland har infört gränskontroller och skärpt migrationspolitiken på ungefär samma sätt som Sverige så lever bilden av det välkomnande Tyskland kvar, både här och där. Tyskland och Sverige står också fortfarande ut i positiv bemärkelse vad gäller flyktingmottagande jämfört med många andra euroepiska länder. Tyskarnas mer restriktiva hållning skedde väl med mindre buller och bång än i Sverige. Och i flera etapper.
Summa summarum. AfD är på väg att bli en maktfaktor i tysk politik
I botten handlar det förstås om missnöje med invandringen. Men kanske också om missnöje i största allmänhet. Det är ett missnöje som så att säga söker sin måltavla, som kan variera från år till år. Och som olika politiska krafter försöker så mynt av.
Väljarströmmarna i Berlinvalet är därvidlag värt en närstudie. AfD mobiliserade väljare från »soffan«, som stannade hemma förra gången. CDU tappade flest väljare till AfD. Nästan dubbelt så många som SPD. Men det var även ett mycket stort väljarflöde från Die Linke. Samt från Piratpartiet. Som i sin tur förra valet inkasserade en fantastisk framgång. Nu utraderades Piratpartiet och tillhör därmed historien.
Denna ökad rörlighet i väljarkåren har kommit för att stanna. Och den närs av ett underliggande missnöje med etablissemanget och misstro mot de etablerade politikerna. Både nationellt och på europeiska nivå. Nu även i ett av EU:s kärnländer som vi nyss betraktade som stabilt och av historiska skäl impregnerat mot främlingsfientlighet och högerextremism. Det finns skäl till oro.
De politiska kommentatorerna fokuseras förstås på att detta är en motgång för Angela Merkel. Efter att ha dominerat tysk politik i över ett decennium undermineras nu hennes ställning mycket snabbt. Man kan dra en parallell till SPD:s Gerhard Schröder. Efter flera förluster i några viktiga delstater utlyste han ett nyval. Missnöjet berodde den gången på kritik mot den rödgröna regeringens »reformprogram« Agenda 2010. Valet 2005 markerade slutet på Gerhard Schröders politiska karriär och inledningen Angela Merkels långa maktinnehav.
Det framstår allt mindre troligt att hon sitter kvar som Kansler efter nästa år förbundsdagsval. Hittills har vänner och fiender i hennes eget CDU tigit och samtyckt. Det gör man om det går bra. Men så lär det inte förbli länge till. Det mer konservativa systerpartiet i Bayern, CSU har länge krävt en omläggning av framför allt flyktingpolitiken.
Angela Merkel har under sin tid vid makten gjort Berlin till Europas huvudstad. Axeln Berlin-Paris är sedan tidigare försvagad av Frankrikes interna kriser och försvagade politiska ledning. Britterna är på väg ut. Merkels tid i politikens centrum går mot sitt slut. Mitt i allt detta står hela det europeiska projektet står inför avgörande vägval.
AfDs framgångar är därför en dålig nyhet. På alla sätt och vis.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
