Lindberg_Ingemar

Under de senaste trettio åren har lönernas andel av det samlade produktionsresultatet sjunkit överlag både i Sverige och i vår omvärld. I diskussionen om den utvecklingen har åtminstone tre problem eller farhågor lyfts fram.

  • En större del av den samlade kakan tillfaller kapitalägarna, vilket bidrar till växande klyftor och stärker det instabila finanskapitalets makt.
  • Eftersom vinsterna inte återinvesteras fullt ut blir efterfrågan och resursutnyttjandet i ekonomin lägre, vilket bidrar till hög arbetslöshet.
  • Skatteunderlaget blir mindre och finansieringen av välfärdspolitiken försvagas.

Den sjunkande löneandelen kan också ses som en långsiktig orsak till Europas ekonomiska problem. Den leder till en för låg samlad efterfrågan på varor och tjänster. Till detta har det senaste decenniet lagts de obalanser som eurosystemet skapade i form av överhettningar och bubblor i många länder följt av iskall depression när bubblorna brustit. De statliga budgetunderskotten som dominerar debatten har blivit en följd av krisen och är inte en orsak till den.

Den österrikiske ekonomen Engelbert Stockhammer, verksam i London och snart på Sverigebesök, diskuterar i ett nyskrivet papper lönernas roll i den aktuella eurokrisen. Krisen brukar, säger han, beskrivas som orsakad av bristande finansiell disciplin. Åtgärderna inriktas på att skärpa övervakningen av ländernas finanspolitik. Det är, menar han, fel diagnos och skadlig medicin. Visst har Grekland misskött statsfinanserna men tyska överskott måste ses som en lika viktig del av det skadliga mönstret. Tyskland har fört en aggressiv konkurrenspolitik med löneåterhållsamhet som främsta vapen.

Det finns alternativ, fortsätter Stockhammer, men då måste den europeiska regelboken skrivas om. I centrum för en alternativ modell vill han sätta en lönepolitisk samordning i Europa. Lönerna bör öka väsentligt snabbare i Tyskland än i underskottsländerna. Normen för genomsnittlig prisökning i Europa behöver höjas för att underlätta detta.

Det behövs en solidarisk lönepolitik i Europa, framhåller Thorsten Schulten, som även han kommer till Sverige i dagarna. Schulten är en ekonom som står tyska facket nära och en kännare av den svenska Rehn-Meidnermodellen. Dagens fackliga lönepolitik är inte solidarisk utan konkurrensinriktad; den syftar till att vinna marknadsandelar från löntagare i andra länder, framhåller Schulten. Den är kopplad till den strategi för exportledd tillväxt som dominerar i Europa.

Det här är en diskussion som behöver tas till Sverige. Att lönernas andel långsiktigt gått tillbaka kan ha många olika orsaker, vilket vi för närvarande analyserar i en svensk forskargrupp, Wage Share Project (WSP). Nedgången är mest påtaglig i konkurrensutsatta sektorer. Det tyder på inverkan av en maktförskjutning när globaliseringen ställer arbetare i olika länder mot varandra. Det behövs ett starkare fackligt samarbete över nationsgränserna.

På olika håll i Europa växer i dag tankar om en alternativ krispolitik fram. Rehn-Meidnermodellen behöver förnyas, menar forskare som Thorsten Schulten och Magnus Ryner. Den är numera svår att upprätthålla i ett enskilt land. Men den kan inspirera till en alternativ krispolitik i Europa, inriktad på full sysselsättning. Dagens krispolitik skärper i stället krisen och fördjupar arbetslösheten. För europeisk fackföreningsrörelse riskerar följderna att bli katastrofala.

Lönernas sjunkande andel av BNP väcker obesvarade frågor. Är löneandelen lämplig som resultatindikator, är det en rimlig facklig målsättning att sikta mot en höjd nivå? Eller är det mer fruktbart att i stället se den sjunkande löneandelen som en varningssignal som tillsammans med andra förändringar indikerar en större ideologisk och maktpolitisk förskjutning?

Växande inkomstklyftor och hög bestående arbetslöshet är andra drag som präglar de nyliberala tankemodellernas tidsskede. Dessa förändringar har en ideologisk grund men de avspeglar också en maktförskjutning genom att kapitalmakten är rörlig över nationsgränserna medan de avgörande verktygen i folkmajoritetens händer – demokratin och facket – fortfarande i huvudsak är nationellt organiserade. Det är en i längden socialt ohållbar utveckling.

Det bästa stödet som Sverige kan ge den krisande Eurozonens länder är inte att ansluta sig till Angela Merkels åtstramningspakt. Vi borde snarare driva på för ett förändrat regelverk som möjliggör en mer expansiv politik.

Länder som Sverige och Tyskland med betydande exportöverskott borde också själva kunna gå före. Och det är kanske inte så farligt om lågavlönade kvinnor får ett hyggligt lönelyft i årets avtalsrörelse.

Ingemar Lindberg, tidigare statssekreterare och utredare på LO.

Den 22 mars talar Engelbert Stockhammer och Thorsten Schulten vid seminariet ”Varför faller lönernas andel i ekonomin?”, kl 18 på LO, Barnhusgatan 18, Stockholm.