Anna Danielsson Öberg Foto: Jenny Lindahl

fredagskrönika Industriavtalet möts av flera nya utmaningar i sin lönenormerande roll. Tjänstemännens löneökningar är en av de stora stridsfrågorna, skriver Anna Danielsson Öberg. 

Får tjänstemännen för mycket eller för lite i löneökningar med det nuvarande sättet att organisera lönebildningen?

För mycket säger en del medan andra hävdar att det är för lite. Om kritiken leder till konkreta förändringar av lönebildningen visar sig tidigast om två år då avtalen löper ut.

Att tänka på nästa avtalsrörelse när de nuvarande, treåriga, avtalen bara varit i kraft under ett drygt år kan tyckas aningen märkligt. Men diskussionen om eventuella förändringar är redan i full gång. Kritiken går ut på att nuvarande modell, som funnits sedan parterna inom industrin träffade sitt Industriavtal 1997, borde ändras.

Nyligen kom en rapport från 6F, de fem LO-facken Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Målarna och Seko. Förbunden har utlovat en granskning och förslag på hur nuvarande sätt att organisera lönebildningen ska ändras.

6F-förbunden har under lång tid uttryckt kritik mot industrins roll som lönenorm i avtalsrörelserna. I rapporten konstateras att industrins märke, alltså nivån på de centralt avtalade löneökningarna, är för låg i förhållande till det löneutrymme som finns.

När löneförhandlingarna sker ute på företagen har tjänstemännen förhandlat sig till mer än det centrala avtalet, medan arbetarna fått i enlighet med avtalet. Det är förklaringen till att tjänstemännens löner ökar snabbare än arbetarnas. Mönstret är särskilt påtagligt i avtalsrörelserna 1998, 2001 och 2010. Om avtalen inneburit högre löneökningar, mer i takt med löneutrymmet skulle arbetare haft 1 300 kronor mer i månadslön i dag, enligt rapporten.

Inte oväntat får slutsatserna som dras i rapporten kritik av representanter från både facken och arbetsgivarna inom industrin. Anders Weihe, förhandlingschef för arbetsgivarna i Teknikföretagen, konstaterar rätt och slätt att rapporten är dålig. Den viktigaste förklaringen till att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän ökar är strukturell, hävdar han. Enkla tjänstemannajobb har försvunnit och de jobb som är kvar är mer avancerade och därmed bättre betalda. Det handlar därför inte om att de förhandlat sig till högre löneökningar.

Samtidigt finns det andra som anser att tjänstemännens löner borde öka än mer – åtminstone för grupper där bristen på arbetskraft är stor, till exempel inom den kommunala sektorn.

Det är en linje som professor Lars Calmfors driver och ett liknande resonemang för Christer Romilson, tidigare ordförande för Lärarförbundet. I en utredning han gjort på uppdrag av Akademikerförbundet SSR driver han tesen att kommunerna måste få högre statliga bidrag för att höja lönerna för främst kvinnliga akademiker. Annars hotar akut rekryteringsbrist.

Men det betyder inte att politikerna ska blanda sig i själva förhandlingarna, statens roll är enbart att skicka pengar, enligt Christer Romilson.

Kanske är det dags också för industrins parter att inte enbart försvara sin modell utan visa öppenhet för att hitta nya vägar framåt

Politisk inblandning i lönebildningen är dock något som inte längre är otänkbart. Den nuvarande regeringen har sett till att lärarnas löner har höjts mer än för resten av arbetsmarknaden. Politiska löften om att enskilda grupper som sjuksköterskor, poliser och andra också ska få högre löner är inte ovanliga och kan bli betydligt vanligare under den kommande valrörelsen.

Det verkar också som om rekryteringssvårigheterna i den kommunala sektorn börjar märkas i flera gruppers lönesättning. Lönerna ökar mer i den kommunala sektorn än i det privata näringslivet. Frågan är vad som händer om och när andra grupper kräver kompensation för den utvecklingen?

För de som kommer ihåg hur lönebildningen fungerade i slutet av 1980-talet leder tankarna på en sådan utveckling sannolikt till rysningar.

För de som kommer ihåg hur lönebildningen fungerade i slutet av 1980-talet leder tankarna på en sådan utveckling sannolikt till rysningar. Då skulle alla ha mest, vilket bland annat ledde till att priser och löner jagade varandra och konkurrenskraften undergrävdes.

Men det är än så länge långt till en liknande situation. Samtidigt visar de olika uppfattningarna om hur lönebildningens ska organiseras att industrins 20-åriga roll är under luppen.

Kanske är det dags också för industrins parter att inte enbart försvara sin modell utan visa öppenhet för att hitta nya vägar framåt. Då kan modellen hålla ett tag till – även om ytterligare 20 år verkar osannolikt långt.

Anna Danielsson Öberg är frilansjournalist och författare med lång erfarenhet av avtalsrörelser och arbetsmarknadsjournalistik.

Mer om industriavtalet