I stället för ett krossat glastak vaknar vi till en seger för en kandidat som är det närmaste fascism man kan komma.

Kvällen som skulle kunna bli tidig för att de allra flesta ändå var så säkra på att det skulle gå vägen, blir i stället en match där vi nagelbitande följer CNN när de visar distrikt i Michigan, Pennsylvania och New Hampshire.

En match så jämn som inte setts sedan det valresultat som tog flera veckor att bli klart – nämligen det mellan George W Bush och Al Gore år 2000. Den gången trodde många av oss att det inte kunde bli värre. Vi vet alla var det slutade, och vi lever fortfarande med arvet från det som hände med en oerfaren president i Vita Huset som var snabb att starta ett krig.

De närmaste dagarna kommer att få visa vad det var som gick fel. Om det framför allt är Clinton som inte lyckas mobilisera sin bas, och inte heller locka de nya grupper som de hoppats på. Eller om det främst är Trump som fått folk att gå och rösta som inte brukar göra det. När det här skrivs är det inte heller klart vilken av kandidaterna som får flest röster nationellt.

Vi kan också konstatera att återigen har media, opinionsmätningar och experter underskattat den ilska som finns i vissa lager av befolkningen. Kanske var det en ledtråd när Michael Moore i förra veckan stod i Michigan och sa att han inte trodde på undersökningarna som visade att Clinton ledde. Demokraternas dåliga resultat i »rost-bältet« var delvis väntat, men inte att det skulle gå såhär illa.

Vallokalsundersökningarna visar att Clinton bara vunnit hälften av alla »union households« i Ohio, alltså arbetarfamiljer som är fackföreningsanslutna, vilket borde ha varit en självklar seger.

En stor del av detta kokar ner till ekonomiska fakta, som att familjer med normala inkomster har fått se sina löner stagnera och till och med tappa i värde under de senaste decennierna, samtidigt som de rikaste tio och till och med den rikaste procenten har fått sett sina inkomster rusa iväg.

En del av svaret är att USA är ett så delat land. Och kanske att åren med Obama väckt en backlash av rasism i landet. Framgången att för första gången välja en svart president har gett liv åt Black Lives Matter-rörelsen. Som i sin tur ger liv åt de som hävdar den vita rasens överhöghet.

Trumps kampanj har fokuserat helt på Clintons hemvist i den politiska eliten. Hennes liv i Washingtons bubbla och hennes föredrag på Wall Street blev en större belastning än vad Demokraterna kan ha anat. Och kanske var det ovanligt olämpligt att hon skulle bli Demokraternas kandidat just nu – som en av USAs mest pragmatiska och möjligen mest cyniska politiker i ett val som präglats av ilska och önskan om revolution, på bägge sidor.

Clintons kampanj hävdar att man har haft fokus på sakfrågor, men de har helt försvunnit i annonser där hon attackerar Trump för att vara opålitlig och en säkerhetsrisk. För att mobilisera sina egna väljare hade hon behövt prata mer om sin egen politik.

Men det som saknats i Clintonkampanjen är kanske främst en större dröm eller vision. Det här var året då en 75-åring senator från Vermont förmådde fängsla de unga som vill se ett annat USA i de demokratiska primärvalen. Strömningar i båda partierna ville ha en revolution, en ordentlig förändring och som lyssnar på röster som talar om enkla lösningar och – i Trumps fall – om stängda gränser med hatfylld retorik, dessutom kryddat med fullständig brist på respekt för alla möjliga grupper i samhället och för det politiska systemet – när han sa att han kanske inte tänkte acceptera en valförlust. Vad säger vi till våra barn, som vi försöker lära respekt om att USA just valt en mobbare till president?

Vi vaknar till en helt ny värld den 9 november. Innan vi köper konserver och bygger ett skyddsrum bör vi fråga oss vad vänstern i Sverige kan lära sig av detta? Svaret är att det behövs en ekonomisk politik som svarar mot människors oro. I Sverige är vi lyckliga nog att inte ha samma ekonomiska klyftor, även om de ökar. Dessutom har vi en vänsterregering. Men har den kraft och vilja nog att göra det som krävs för att lägga om den ekonomiska politiken.