THomas Karlsohn
THomas Karlsohn

Hoten mot demokratin De pågående spaltstriderna om utvecklingen vid Lunds universitet handlar om fenomen i marginalen. Det som verkligen förskräcker är något helt annat, skriver Thomas Karlsohn, lektor och docent i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, i Dagens Arenas serie om hoten mot demokratin. 

Det började för en dryg vecka sedan med att Adam Cwejman i Göteborgs-Posten larmade om att studenter i Lund försökte få Alexander Bard avbokad från Studentafton.

Snart tillstötte Ivar ArpiSvenska Dagbladet som slog ner på Statsvetenskapliga institutionen vid samma lärosäte..

Där hade man könskvoterat litteraturlistor, vilket i sin tur var ett tecken på genusvetenskapens funktion som »överkyrka« och på regeringens ideologisering av universiteten under baneret »jämställdhetsintegrering«. Snabbt följde kommentarer i Expressen och Aftonbladet, och de senaste dagarna har det haglat repliker.

De pågående spaltstriderna belyser förvisso förhållanden som inte är helt okända i akademin. Men de utspelar sig ändå på så stort avstånd från den nyansrika och komplicerade universitetsvardagen att de förvränger mer än de klargör.

Hårdvinklingar, brösttoner och yvig retorik skymmer de egentliga svårigheterna och förvanskar de reella problemen.

  • Vilka är dessa svårigheter och problem?

Trots det överdrivet högljudda röstläget i kritiken är de könskvoterade litteraturlistorna ändå ett symptom på underliggande förhållanden som ger anledning till oro.

Bards framträdande framstår däremot som ett svagare belägg för ett pågående förfall inom universitetet, särskilt som det ju genomfördes på utsatt tid utan några som helst incidenter.

Visserligen har påståendet att antalet hyperkänsliga och diskussionsobenägna studenter ökat något på senare tid eventuellt fog för sig. Själv hörde jag nyligen för första gången önskemål om trigger warnings på särskilt utmanande litteratur. Kanske finns det också en ökande vilja att tysta meningsmotståndare.

Men jag skulle ändå vilja hävda att sådana företeelser är marginalfenomen i den svenska akademin. När ledarskribenter och kolumnister med jämna mellanrum försöker skrapa ihop bevis för att vi befinner oss i en situation liknande den som präglar delar av nordamerikansk högre utbildning blir utfallet oftast magert.

De könskvoterade litteraturlistorna är ändå ett symptom på underliggande förhållanden som ger anledning till oro.

Könskvoteringen av litteraturlistorna är som sagt allvarligare. Men inte därför att – som invändningen hittills vanligen formulerats – ett utanförstående politiskt korrekt kollektiv skulle ha satt sig över den enskilde läraren.

Det är naturligt och sunt att ett kurspensum dryftas i gemensamma fora även om den undervisande lärarens ord givetvis måste väga tungt i sådana diskussioner. Inte heller kan den goda viljan att öka antalet passande boktitlar producerade av kvinnor rimligen vara ett problem i sig.

Nej, det som förskräcker i Lund är att makten över besluten om läslistan – förutsatt att rapporterna stämmer –delvis  tycks ha legat någon annanstans än i kollegiet, nämligen hos studenterna och deras representant i institutionsstyrelsen.

Den ende som tydligt lyft fram just det missförhållandet är för övrigt den lokale läraren Erik Ringmar som via sin blogg blev katalysator för hela diskussionen.

En hörnsten i ett välfungerande universitet är att beslut om pedagogiskt och vetenskapligt innehåll måste tas av dem som har sakkunskap och omdömesförmåga, det vill säga av dem som tillhör professionen.

Samtidigt pågår sedan länge en process av avprofessionalisering av universitetet där makt, självförtroende och inflytande successivt flyttats till externa instanser som politik, näringsliv, administration, linjechefer och studenter.

Ett tidsenligt och funktionellt universitet måste självklart balansera klokt mellan dessa legitima intressen. Ett återupprättande av den gamla ordningen med ensamt dominerande och självtillräckliga akademiska kotterier är ingenting att sträva efter.

Men om det intellektuella utfallet ska kunna maximeras och om kvaliteten i den forskning och utbildning som bedrivs ska kunna upprätthållas måste institutionens maktcentrum ändå förbli de kollegiala organen.

Frågan om professionens öde bildar ett undre skikt under de ytfenomen som alla reagerar på

.

Denna för universitetet helt avgörande fråga hamnar dock oftast i skuggan när offentlighetens åsiktsmaskiner drar igång. En anledning till det är att tematiken inte passar in på höger-vänsterskalan.

Hotet mot kollegialiteten härrör nämligen både från den marknadsfingerande styrning i vilken studenter uppfattas som konsumenter och från politisk – inte minst socialdemokratisk – misstänksamhet mot oberoende samhällsinstitutioner.

Dessutom har olika politiska läger historiskt sett ofta gjort gemensam sak mot professionens inflytande.

Om det finns någonting som bör lyftas fram i trätorna om Lunds universitet på ledar- och kultursidor så är det därför att frågan om professionens öde bildar ett undre skikt under de ytfenomen som alla reagerar på.

Kring detta undre skikt finns en mycket viktigare – om än inte fullt så klickgenererande – diskussion att föra.

Hotet kommer både från marknadsorienterad styrning och från politisk, inte minst socialdemokratisk misstänksamhet mot oberoende samhällsinstitutioner.

Replikväxlingarna den senaste veckan är pedagogiska exempel på hur överdriven uppmärksamhet kring enskilda företeelser med begränsat bevisvärde kan skymma de svåra och verkligt relevanta frågeställningar vi har att hantera om universitetet ska kunna utvecklas till det bättre.

Och en del av förklaringen till denna brist på fruktbara perspektiv är att vi i så hög grad har tappat den övergripande idédebatten ur sikte.

Den anekdotiska evidensen och de hastiga irrblossen av tvärsäkra argument har alltför ofta ersatt långsiktiga samtal om det som brukar kallas för universitetets idé – det vill säga de vägledande principerna, normerna och organisatoriska lösningarna.

Ingenting vore mer fruktbart för meningsutbytet än om vi förmådde att på nytt nå fram till frågan om vad som är själva idén med ett universitet.

Thomas Karlsohn är lektor och docent i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet. Utkom nyligen med källtextantologin Universitetets idé (Daidalos)

Hoten mot demokratin, Läs fler artiklar här.