Arbetslinjen har trängt undan frågor om hur pengar, fritid och arbete kan fördelas mer rättvist. Det är dags att återvända till dem.

I Europa har hög arbetslöshet varit normaltillståndet under ett kvarts sekel. Siffrorna har långsamt ackumulerats efter den ekonomisk-politiska omläggningen i början av 1980-talet; inflationen sjönk då i samma tempo som arbetslösheten steg.

Varje ny regering, i varje land, har sedan dess tillträtt med jobbfrågan överst på dagordningen. Trots tillfälliga framgångar har ingen lyckats bryta den långsiktiga trenden. Rådlösheten är nu utbredd, men retoriken består — även i Sverige. Vad gör det med politikens trovärdighet?

Glappet mellan det här språkmaskineriet och människors enkla erfarenheter börjar bli uppenbart. Alla kan se det. Försöken att finna en fungerande politik för full sysselsättning är aldrig fel. De är av många orsaker nödvändiga. Problemet uppstår när ”jobb, jobb, jobb” blir det enda tillåtna sättet att diskutera massarbetslöshetens samhälle.

Ärlighet och mänsklig omtanke gör att andra angreppssätt behöver släppas in, fler dörrar öppnas och nya frågor ställas. Hur kan pengar, fritid och arbete fördelas mer rättvist, och dynamiskt, när produktiviteten stiger?

Men den avgörande frågan rör den växande minoritet som blir permanent utslagna från arbetsmarknaden. De som förlorar sina jobb och aldrig kommer få några nya. De som av olika orsaker inte platsar, inte klarar kraven, inte anses behövda i svensk tigerekonomi. Hur ska de erbjudas värdiga och fria liv?

I dag är 35 000 svenskar utsorterade till extremt lågavlönat tvångsarbete i fas 3. Det är lika många som hela Katrineholms kommun. Ingen har några egentliga förslag om hur deras framtid kan bli bättre. Hur sannolikt är det att de flesta i fas 3 får jobb ens om Sverige når lägst arbetslöshet i EU?

En av vårens mest omdiskuterade böcker är Roland Paulsens ”Vi bara lyder där han undersöker Arbetsförmedlingens förändrade uppdrag: från att förmedla jobb till att kontrollera och disciplinera de arbetslösa. Tidigare representerade myndigheten trygghet. Nu utstrålar den förnedring.

Några av de människoöden Paulsen skildrar är omskakande. De arbetslösa ska klämmas åt och pressas ner med regler och moralismer. Mekanismerna är inte olika de som riktas mot Grekland. Hans bok ställer några av de frågor som arbetslinjen trängt bort ur politiken. Det är dags att återvända till dem. Några är klassiskt socialdemokratiska.

Frågan om vägen till full sysselsättning får inte utesluta den om hur arbetslöshetens samhälle kan ordnas på bästa sätt. Båda behövs samtidigt. Full sysselsättning är ju egentligen bara ett verktyg bland många andra för att nå målet: ett samhälle där alla människor lever fria och jämlika liv.