Nedrustning blir en allt mindre fråga på den internationella dagordningen. Men kärnvapenhotet består och därmed vikten av att se till att icke-spridningsavtalet vattnas ur när det nästa år ska förhandlas om.

Atomportföljen finns på riktigt. Väskan som innehåller den utrustning som krävs för att en president som inte är på plats i Vita Huset ändå kan ge order om att utlösa en kärnvapenattack, ett kärnvapenkrig, apokalypsen.

Väskan följer varje amerikansk president vart han än går sedan John F Kennedys tid (han som var svindlande nära att utlösa ett kärnvapenkrig i samband med Kubakrisen i oktober 1962, som ni minns).

Den är med Donald Trump på golfbanan, när han står i talarstolen, när han sitter i sitt privatflyg.

Koderna som kan utlösa användningen av USA:s kärnvapenarsenal, med en styrka som är många tusen gånger större än den bomb som ödelade Hiroshima. Alltid inom räckhåll för en president som är känd för sin irrationalitet, och sin impulsivitet.

På engelska kallas väskan lite skämtsamt ”the nuclear football”. Men den är verkligen inget att skämta om.

Hotet från kärnvapen är nämligen på riktigt. En kärnvapenbestyckad missil kan avfyras när som helst, på grund av en missbedömning, en missräkning, av misstag. Om USA skulle få för sig att svara kan det leda till en eskalation med oöverblickbara konsekvenser. Detsamma gäller Ryssland. Vladimir Putin lär ha sin egen »tjemodantjik«, »den lilla portföljen«.

Koderna som kan utlösa användningen av USA:s kärnvapenarsenal finns alltid inom räckhåll för Trump.

Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri finns det 14 500 kärnvapenstridsspetsar idag. Det är långt färre än på 1980-talet, men de som är kvar är ofta kraftfullare än de som har rustats ner.

Inom de närmaste åren ska tre avgörande nedrustnings- och ickespridningsavtal förhandlas om. Det finns stor oro för att förhandlingarna kommer att försvaga avtalen. Ett av de avtal ska förhandlas redan nästa år är det största, det 50 år gamla icke-spridningsavtalet Nuclear Non-Proliferation Treaty (NPT) som omfattar 191 stater. Det är anledningen till att utrikesminister Margot Wallström i veckan var värd för ett internationellt ministermöte i Stockholm om nedrustning.

Det finns en fin svensk tradition av att vara drivande för nedrustning. Den förknippas med namn som den ledande pacifisten Fredrika Bremer, med Elin Wägner, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin. Det är utmärkt, och angeläget, att Margot Wallström fortsätter sitt decennielånga engagemang för nedrustning även som utrikesminister.

Margot Wallström och Sverige är drivande, men vi är långt ifrån ensamma. På mötet i Sverige deltog 16 länder, däribland Japan, Kanada, Nederländerna, och Tyskland. I Stockholm deklarerade Tysklands utrikesminister Heiko Maas att han kommer att bjuda in till ett liknande möte i Berlin redan nästa år. »Frågan är ju knappt på den politiska dagordningen längre, men den hör hemma där«, som han konstaterade.