Hoppet raderas ut i Irak

Mellanöstern befinner sig i sönderfall och några egentliga politiska och militära motkrafter tycks inte finnas.

Omvärlden har länge bagatelliserat Isis. Det ändrades inte ens när Mosul föll. De flesta trodde att de var en dödlig dagslända. Det skulle gå för dem ungefär som för al-Qaida i Irak för tio år sedan; när befolkningen tröttnade på terrorn slängdes de ut. De verkar ha haft helt fel.

Isis är ingen fattig gerillafraktion som fladdrar omkring över öknar och slätter. De har fasta inkomster från oljeproduktion och skatter. De har erövrat moderna vapen från de syriska och irakiska arméerna. De har militär stabilitet med officerare från det irakiska baathpartiet. Och förmodligen har de förhandlat fram stöd från lokala makteliter. Risken är stor att de har kommit för att stanna. Den islamiska staten, IS, representerar något fundamentalt nytt.

Dagens Arena har länge varnat för att Mellanöstern rör sig in i ett gränslöst regionalt storkrig. ISIS slåss nu i tre länder — Libanon, Syrien, Irak — och står nära den jordanska gränsen. Det verkar inte finnas några egentliga politiska och militära motkrafter.

I stället råder sönderfall eller så behärskas huvudstäderna av andra tyranner, som Bashar al-Assad i Damaskus. Bara kurderna klarar att göra visst motstånd mot de framrullande islamska svartskjortorna. Läget är kort sagt katastrofalt.

ISIS och andra revolutionära islamister har blivit det hänsynslösa avantgardet i motståndet mot globalisering, demokrati, mångfald och kosmopolitik. De bedriver assimileringspolitik med halshuggning. Deras tänkande närmar sig Pol Pots, men med andra politiska förtecken.

I likhet med svenska rasister kopplar de samman skräcken för mångkulturella samhällen med kvinnohat. Från de städer ISIS har erövrat i sommar har det kommit rapporter om hur grupper av kvinnor förts bort. Om de stämmer, vad har då hänt med dem? Våldtäkter, tvångsäktenskap, slaveri?

Många lägger skulden på USA:s ockupation av Irak. Porträttet av ISIS ledare Abu Bakr al-Baghdadi, i gårdagens New York Times, bekräftar uppfattningen. Men det är en otillräcklig förklaring. Den revolutionära islamismens grogrund är mer mångfacetterad än så.

Sedan några dagar har amerikanskt flyg genomfört begränsade bombningar. Det har hejdat frammarschen mot kurdiska Erbil och tillfälligt skyddat de isolerade yazidiska flyktingarna på berget Sinjar. Men amerikanska bomber kan, precis som Barack Obama säger, inte lösa problemet. De ger bara tillfällig lättnad.

Det är svårt att känna minsta hopp när den arabiska våren nu förvandlats till en natt utan skönjbart slut. Under en lika svår tid för Europa, i Paris 1940, skrev författaren Albert Camus i en artikel att man just då måste göra det möjligt att återigen föreställa sig både rättvisa och lycka. “Det är naturligtvis ett övermänskligt uppdrag. Men uppdrag kallas övermänskliga när det tar lång tid för människor att avsluta dem, det är allt.”