Vilken bild av kvinnor och män får dagens skolelever genom sina historieböcker? Den frågan ställdes i utredningen “Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia” (SOU 2010:10) .

Det torftiga svaret överträffar nästan fattningsförmågan. Kvinnor skildras på sin höjd som perifera biroller. Svaret har inspirerat scenkonstkollektivet PotatoPotato från Malmö till föreställningen ”Historia A” .

Ett av resultaten från utredningen som tas upp i föreställningen handlar om hur krig skildras:

”Massivt utrymme ägnar böckerna åt krigen med en koncentration på krigens förlopp, medan kvinnornas insatser och förhållanden under krigen i stort sett lämnas därhän. Några upplysningar om fredsrörelser förekommer inte.”

Hur krig beskrivs och får konsekvenser för definitionen och arbetet för fred. I dag är civilbefolkningen mer utsatt i krig än tidigare. Ändå betraktas män och militärer som huvudpersoner i krig och som en konsekvens av det även i bygget av fred. Såväl i historieböckerna som i vår tids fredsprocesser.

Exemplen bortom skolböckerna är otaliga.

I motiveringen till årets fredspris påpekar den norska nobelkommittén att det inte går att åstadkomma demokrati och varaktig fred om inte kvinnor har samma möjligheter som män att påverka utvecklingen på alla nivåer i samhället. Det är på tiden. Till exempel är det elva år sedan FN fattade beslut om resolution 1325 Kvinnor, fred och säkerhet. En resolution som gjorde våld mot kvinnor i väpnade konflikter till en säkerhetspolitisk fråga och betonar vikten av att kvinnor deltar i fredsprocesser.

Nobels fredspris har under den drygt 100-åriga historien delats ut till tolv kvinnor. På lördag blir de femton när Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee, fredsaktivist i Liberia och Tawakkol Karman, jemenitisk journalist och fredsaktivist tar emot priset i Oslo. De uppmärksammas för deras icke-våldsarbete för kvinnors säkerhet samt kampen för att fullt ut delta i fredsarbetet.

Feminister på exempelvis Balkan, i Mellanöstern och i Liberia visar en förmåga som saknar motsvarighet att mötas trots etniska och/eller religiösa konflikter i arbetet för fred. Filmen ”Vad gör vi nu?” av den libanesiska regissören Nadine Labaki visar en av förklaringarna. Filmen utspelar sig i en by där några kristna och muslimska grannkvinnor tillsammans övervinner männens vilja att ta till vapen mot varandra. I denna sorgliga, vackra och otroligt roliga fredsfantasi gör de något vardagligt, men ändå inte självklart. De ser sig själva i varandra och möts i erfarenheten av att förlora söner i krig.

Sedan den andra valomgången i presidentvalet den 8 november har situationen i Liberia varit instabil. Oppositionspartiet och presidentkandidaten Winston Tubman bojkottade valet och oroligheter bröt ut. Nu pågår återigen en försoningsprocess på initiativ av kvinnoorganisationer och glädjande nog har Tubman sagt att han ska delta.

En historieskrivning utan kvinnor blir en självproducerande sanning. De konsekvenser det leder till för fredsarbetet kostar i liv.