Arbetsmarknadsekonomiska rådet hävdar i sin sista rapport att visstider är en språngbräda till fasta arbeten. Rådet har en poäng, men argumenten är ändå svaga och flera aspekter av analysen fattas. 

Mellan 35 och 39 procent av alla sysselsatta har ett atypiskt jobb. Det framgår av Arbetsmarknadsekonomiska rådets sista rapport »Olika vägar till jobb«. Det handlar om anställda vid företag som saknar kollektivavtal, som har visstidsanställningar, är bemanningsanställda, egenanställda, egna företagare eller arbetar svart.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet, som letts av Lars Calmfors, konstaterar att andelen arbetstagare i atypiska jobb har varit ganska stabil under de senaste tio åren. 15 procent är visstidsanställda. 10 procent saknar kollektivavtal, lika många är egna företagare.

Andelen bemanningsanställda och egenanställda har visserligen ökat, men utgör en relativt liten andel av alla anställda, tillsammans cirka 2 procent. Andelen som jobbar svart uppskattas till cirka 3 procent, men är svår att beräkna. (De olika grupperna överlappar delvis varandra.)

Huruvida andelen atypiska jobb har ökat beror emellertid på tidsperspektivet. Det stämmer att andelen varit ganska oförändrad under de senaste tio åren, men i ett längre perspektiv har ökningen varit stor.

Argumentet bygger på att det är enklare att gå från visstids- anställning till en fast anställning jämfört med att gå från arbetslöshet till ett fast jobb.

Framför allt skedde en dramatisk ökning av visstidsanställningar efter den ekonomiska krisen under 1990-talet. Därefter kom den högre nivån att permanentas, även när arbetslösheten sjönk.

Den stora förändringen i det korta perspektivet är en annan: De atypiska jobben har blivit mer otrygga. Tydligast är detta när det gäller visstidsanställningar, där vikariaten har blivit färre medan behovs- och timanställningar och allmän visstid (där arbetsgivare inte ens behöver motivera varför anställningen är tidsbegränsad) har ökat.

Även Arbetsmarknadsekonomiska rådet noterar en förskjutning mot mer otrygga jobb – men kommenterar inte med en rad hur den ökade otryggheten påverkar stressen, hälsan och maktbalansen på arbetsplatserna. Rådet hävdar istället att visstider är en språngbräda till fasta arbeten.

Argumentet bygger på att det är enklare att gå från visstidsanställning till en fast anställning jämfört med att gå från arbetslöshet till ett fast jobb. Där har rådet en poäng, men argumentet är ändå ganska svagt och bevisar knappast att en omvandling av vissa visstidsanställningar till fasta jobb skulle öka arbetslösheten.

Rådet konstaterar vidare att det finns en stor skillnad mellan olika former av visstid när det gäller möjligheten att gå vidare till en fast anställning. Störst är möjligheten att få ett fast jobb för den som har en provanställning. Även allmän visstid påverkar kraftigt möjligheten till fast jobb till skillnad från behovs- och timanställningar.

Rådets skarpa skiljelinje mellan allmän visstid och behovs- och timanställningar är emellertid en svaghet i resonemanget. Behovs- och timanställningar är inte en anställningsform som ingår i LAS. Den juridiska grunden kan i själva verket vara av tre slag: en anställningsform som parterna kommit överens om, en olaglig anställningsform eller en specifik form av allmän visstid (vilket förmodligen är det vanligaste).

När rådet hävdar att allmän visstid ofta är en språngbräda till fasta jobb, men att den effekten inte alls finns för behovs- och timanställningar, missar de just att behovs- och timanställning ofta är en form av allmän visstid.

Utrikes födda sägs ha en särskild nytta av visstid, inte minst av allmän visstid, för att komma in på arbetsmarknaden. Det existerar emellertid en större utbildningsklyfta inom gruppen utrikes födda än inom gruppen inrikes födda – andelen utrikes födda med högskoleutbildning är ungefär lika stor som andelen inrikes födda med högskoleutbildning, men andelen med enbart grundskoleutbildning eller ännu kortare utbildning är större bland utrikes födda.

Gapet i utbildning bland utrikes födda skapar i sin tur ett gap när det gäller möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. En högre andel av utrikes födda som är arbetslösa har en kort utbildning jämfört med inrikes födda som är arbetslösa.

Troligen kan utrikes föddas relativa nytta av visstider snarare förklaras av denna utbildningsklyfta inom gruppen än av visstidsanställningarna i sig. Därtill förekommer diskriminering mot utrikes födda. Slutsatsen att visstider är en särskilt effektiv språngbräda för utrikes födda är därför tveksam.

PS. Arbetsmarknadsekonomiska rådet har publicerat fem rapporter. Alla intressanta och faktaspäckade, även om det går att ha invändningar. Nu drar Svenskt Näringsliv in stödet till rådet och verksamheten läggs ner. Orsaken är att rådet ifrågasatt att industrinormen ska styra avtalsrörelsen. Det hela påminner om när näringslivet protesterade mot innehållet i SNS-rapporten »Konkurrensens konsekvenser« 2011. Konsekvensen blev att Laura Hartman lämnade jobbet som SNS:s forskningschef. Näringslivet tål tydligen bara forskning som exakt säger vad de själva önskar. I annat fall vill de inte vara med.