Sverige har länge varit ett föregångsland på klimatområdet. En väl utbyggd vatten- och kärnkraft har bidragit med i princip koldioxidfri el. En effektiv koldioxidskatt ledde till att vi började satsa på biobränsle, vilket vi har gott om i våra stora skogar. Vi har även varit drivande i utfasningen av freoner i kylskåp, fosfater i tvättmedel och olja för uppvärmning av hus.

Vi ligger fortfarande bra till på klimatrankningarna. Häromdagen presenterade Climate Action Network och Germanwatch sin årliga rankning av länderna på klimatmötet i Durban, Sydafrika. Sverige innehar en imponerande fjärdeplats ifråga om våra totala utsläpp (efter tre tomma platser där inget land kvalar in) och kommer på femte plats om man tittar på utsläppstrenden (att vi minskar våra utsläpp).

Så långt, så väl. Men hur går det då med klimatpolitiken? Där ligger Sverige i samma mätning på plats 34. År 2009 låg vi på tionde plats och sedan dess har vi årligen rasat till dagens bottennotering. Hur gick det till?

Sveriges linje har beskrivits av nuvarande regering som “Världens mest ambitiösa klimatpolitik”. Men Sverige lever på gamla meriter. De “ambitiösa” målen som har satts upp är inte svåra att nå eftersom vi har extremt goda förutsättningar. Dagens låga nivåer av koldioxidutsläpp och höga andel förnybar el är resultatet av decenniers klimatpolitik. I dagsläget görs mycket lite för att fortsätta sänka utsläppen och uppmuntra utbyggnad av den förnybara sektorn.

Regeringen har istället infört betydande försämringar inom klimatpolitiken:

  • Biståndet. Regeringen har beslutat att inte anslå några nya pengar till klimatanpassning i de fattiga länderna, utan hävdar att detta ska rymmas inom biståndsbudgeten. Detta är ett brott mot klimatkonventionen, där det tydligt står att klimatbiståndet ska vara ”nytt och additionellt”.
  • Skogen. Regeringen vill “gömma” våra utsläpp i skogen genom sektorn LULUCF (Land Use, Land-Use Change and Forestry). Det innebär att man överskattar utsläppsprognoserna för skognäringen. På så vis får man högre utsläppskvoter och enorma utsläpp möjliggörs – samtidigt som man får utsläppskrediter att släppa ut mera växthusgaser för.
  • Förnybar energi. Användningen av förnybar energi är den lägsta på 30 år. Till och med EU:s råd för förnybar energi har kritiserat Sverige för ambitionsnivåerna på detta område. I stället har regeringen satsat på fossilgas och tagit bort stödet till installation av solvärme.

Regeringen har också backat på krav om lägre svavelutsläpp, lobbat för att EU inte bör höja målet om utsläppsminskningar av växthusgaser från 20 till 30 procent samt haft makten medan Sveriges växthusgasutsläpp i fjol ökade med sex procent. För att bara nämna några saker.

Under en tandlös regering förtrycks klimatdebatten till förmån för diskussioner om ökad tillväxt. Miljöministern har ingen klar vision för Sveriges roll på den internationella arenan. Som EU-parlamentariker var Lena Ek mer progressiv och förespråkade bland annat att EU skulle minska sina utsläpp med 30 procent till 2020, ett krav hon som minister nu backat från. Statsministern pratar mindre och mindre om klimatfrågor efter misslyckandet på COP15 i Köpenhamn och verkar inte se någon som helst anledning för Sverige att gå före i klimatsammanhang.

Vackra ord som att Sverige är ett “grönt nybyggarland” klingar falskt när vi faller fritt i statistiken. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det gör inte Lena Ek.

Belinda Hellberg och Jocke Holmström, Supermiljöbloggen.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena