Amsterdam,  Martin Hofverberg, Kammakargatan i Stockholm
Amsterdam, Martin Hofverberg, Kammakargatan i Stockholm

Nej, varken hyresreglering eller kreditregler har orsakat brist på de förtätade innerstadsmiljöer som idag är så efterfrågade. Förklaringen från ekonomhistorikern Jan Jörmark i stort uppslagna artiklar ger ett anmärkningsvärt snävt perspektiv, skriver Martin Hofverberg, chefsekonom Hyresgästföreningen.

I en serie texter i Dagens Industri har ekonomhistorikern Jan Jörnmark förklarat sin syn på efterkrigstidens stadsplanering. Med hjälp av ny data kan Jörnmark visa på flyttströmmar från och inom de tre svenska storstädernas under 70 år.

Jörnmarks tes är att det alltid funnits en stark efterfrågan på den täta stenstaden i centrum. Men på grund av Sveriges pris- och kapitalregleringar så fick dessa preferenser inget utlopp decennierna efter kriget, vilket skapade den utglesade staden med ABC-områden och en stadsplanering som satte bilens behov i centrum.

I historieforskningens metodseminarier brukar man uppmärksamma problemet med att läsa och skriva historia med dagens glasögon.

Ingenstans berör Jörnmark det modernistiska stadsplaneringsideal som härskade ostört vid tiden och därtill hade inletts redan innan andra världskriget.

Innerstan betraktades, inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden, som trång och smutsig med dålig luft och undermålig standard.

Flyttströmmarna gick utåt för att efterfrågan på högre standard i nyproducerade flerbostadshus, radhus och villor var stark. Där fick bostadskonsumenterna mer yta och högre standard med nära tillgång till grönytor och ett tryggare liv.

Amerikanska och europeiska städer med vitt skilda institutionella förutsättningar uppvisar samma tendenser under perioden.

Medelklassen flydde innerstäderna som blev förknippade med social utslagning, ut till suburbia. förortens klassmässigt honogena gemenskap.

Jörnmark upprepar en vanligt förekommande uppfattning att det var bostadssubventionerna som drev Sverige in i krisen i början av 90-talet. I själva verket var det kreditavregleringen.

När Jörnmark ignorerar epokens ideal blir det också lättare att betrakta dagens innerstadsvurm som evig.

Och i jakten på vad som kan ha orsakat detta hinder för bostadskonsumenternas »egentliga« preferenser hittar han den statliga kreditregleringen samt hyresregleringen (sedermera avskaffad till förmån för dagens bruksvärdes- och förhandlingssystem för hyror) gör sig därmed skyldig till en långt gången reduktionism.

Olika typer av regleringar kan förklara allt från byggandet av Vällingby och Farsta till bilens dominans och demografin i de olika stadsdelarna och kommunerna.

Här krävs istället mer nyanserade förklaringsmodeller. Vi måste studera efterkrigstiden utifrån epokens ideal och förutsättningar.

Bilen var under perioden (och är fortfarande men i mindre utsträckning) helt avgörande för kapitalackumulationen i västvärlden. Det var det konsumtionsobjekt som drev tillväxten och fick störst konsekvenser för den globala sysselsättningen, i produktionen av insatsvaror, montering och infrastruktur.

Sverige blev bilens förlovade land på grund av ingenjörstradition och en intakt industrikapacitet efter att ha hållit sig utanför andra världskriget. Att vår infrastruktur därför anpassades till bilen i mycket högre utsträckning än säg, Amsterdam eller Köpenhamn, har sin förklaring här snarare än i någon reglering.

I takt med att nya generationer gick in vuxenlivet försköts ideal och innerstaden blev återigen eftertraktansvärd under 80-talet och framåt. Skiftet från industri- till tjänsteproduktion gynnade storstadsregionerna och har bidragit till den pågående urbaniseringen och befolkningskoncentrationen.

Också det en trend vi har sett över hela västvärlden. Under samma period har inkomst- och förmögenhetsskillnader ökat drastiskt, bland annat som en följd av att »jordägande«, i det här fallet bostadsrättsinnehav, gynnats av den tilltagande bostadsbristen. En brist orsakad av att den statliga investeringspolitiken fasades ut i början av 90-talet.

Jörnmark upprepar en i förbifarten vanligt förekommande uppfattning om att det var bostadssubventionerna som drev Sverige in i krisen i början av 90-talet.

Mest anmärkningsvärt är att Jörnmark beskriver städernas gentrifiering och den förmögenhetsöverföring som skett från dem som inte äger till dem som äger i så positiva ordalag.

I själva verket var det kreditavregleringen, och framförallt hur avregleringen genomfördes, som satte igång de krafter som sedermera resulterade i 90-talets sanerings- och avregleringspolitik.

Men mest anmärkningsvärt är ändå att Jörnmark beskriver städernas gentrifiering och i processen den förmögenhetsöverföring som skett från dem som inte äger till dem som äger, i så positiva ordalag.

Nu när till och med urbanismens frontman Richard Florida har vänt sig mot sina tidigare ställningstaganden och börjat uppmärksamma den ojämlika och sterila stad som blivit resultatet av hans tidigare recept, håller Jörnmark det urbana värdeskapandets flagga högt.

Det är modigt, i en tid då vi i allt högre utsträckning har anledning att ifrågasätta om byggande på spekulation, privat skuldexplosion och markant högre priser för att bo verkligen är det bästa sättet att bygga hållbara och inkluderande städer.

Martin Hofverberg är chefsekonom Hyresgästföreningen