En högre sysselsättningsgrad i kombination med låga löner har lett till mer utbredd och mer långvarig fattigdom i Tyskland. Det skriver statsvetaren Hanne Martinek.
Att lägre löner skulle leda till fler jobb är ett gammalt argument som kommer upp i diskussionen kring arbetslöshet med jämna mellanrum. Nu har Lars Calmfors skrivit en debattartikel som bygger på just denna teori.
Enligt hans argumentation är de lägsta lönerna i Sverige så höga att de sätter käppar i hjulet för en högre sysselsättningsgrad. Att inte höja dem i takt med andra löner skulle alltså därför vara en bra insats för att bekämpa arbetslösheten.
Det som Calmfors förespråkar är alltså att se till att lönerna hos de som tjänar minst sjunker så lågt att de alltmer närmar sig fattigdomsgränsen eller faller under den. Även om en sådan strategi skulle leda till fler människor i arbete – forskningen är inte enig om detta samband håller – är det verkligen ett önskvärt scenario? Är det bästa alternativet till arbetslöshet verkligen ett jobb som ger så låg lön att det inte går att leva på? Vad skulle det betyda i praktiken?
För att se ett exempel på effekter av riktigt låga löner kan vi titta lite närmre på Tyskland, som Calmfors lyfter fram som ett fördömligt exempel. Mycket riktigt så har tyska regeringar sedan mitten av 1990-talet följt den uttalade strategin att skapa en större låglönesektor för att öka sysselsättningen.
Forskningen är som sagt oense om orsakssambandet där, men sysselsättningen har mycket riktigt också stigit under denna period. Det som också har hänt är att allt fler är fattiga och allt fler är kvar i fattigdomsfällan. Så en högre sysselsättningsgrad i kombination med låga löner har inte lett till mindre utan mer utbredd och mer långvarig fattigdom i Tyskland.
För den lågavlönade finns det i huvudsak tre strategier att klara de nödvändigaste utgifterna trots en lön nära- eller under fattigdomsgränsen, och alla har visat sig i Tyskland. För det första kan den lågavlönade ta flera jobb samtidigt. Antalet människor med en huvud- och extrainkomst har fördubblats under de senaste tio åren i Tyskland – just nu är det ungefär tre miljoner människor som har två jobb samtidigt. Den viktigaste orsaken för detta fenomen är just de låga lönerna.
För det andra kan det bli nödvändigt att ”toppa upp” lönen med bidrag som till exempel socialbidrag. Antalet människor med jobb som måste kombinera sin lön med socialbidrag för att överleva har de senaste åren stigit till över en miljon i Tyskland. Ungefär 25 procent av dessa ”working poor” har ett heltidsjobb.
Den tredje strategin för att kunna leva på en låg lön under fattigdomsgränsen är att leva i ett hushåll med en partner som tjänar tillräckligt för att delvis försörja den lågavlönade. Också det fenomenet är utbrett i Tyskland – lågavlönade deltidsarbeten har blivit en typisk anställningsform för gifta kvinnor i Västtyskland.
Låga löner har alltså blivit en viktig faktor som upprätthåller den traditionella familjen i vilken mannen tar huvudansvaret för familjens finansiella säkerhet medan kvinnan tjänar lite extra och tar det stora ansvaret hemma. Priset som kvinnorna får betala är finansiellt beroende inom äktenskapet och en stor risk för fattigdom senare i livet.
Alla dessa effekter har lett till hård kritik av de allt för låga lönerna i Tyskland, och till slut har nu också regeringen svängt och ska införa en universell minimilön. Mot bakgrunden av alla problem som låga löner ledde till i Tyskland förefaller det absurt att föreslå en liknande strategi i Sverige. Fler jobb kan inte vara ett mål i sig. Målet måste vara att bekämpa fattigdom och ekonomisk utsatthet. Lägre lägsta löner är ingen bra strategi för att uppnå det.
Hanne Martinek, doktorand i statsvetenskap på Uppsala Universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
