w
w

Att få fler i arbete är inte ett mål som står över alla andra värden i samhället. Ett av dessa värden är att det ska vara möjligt att leva på sin lön.

För några veckor sedan sparkade en artikel av Lars Calmfors liv i en gammal debatt om sänkta lägsta löner som en bra sysselsättningsstrategi. Många har svarat på hans argument, bland annat skrev jag en artikel om varför Tyskland inte fungerar som ett eftersträvansvärt exempel (DA 2014-04-01). Nu har Calmfors skrivit en replik till reaktionerna (DN 2014-04-29), och jag vill här bemöta några av hans kommentarer.

Calmfors förkastar bland annat min argumentation som irrelevant, eftersom han aldrig har föreslagit att införa det tyska systemet i Sverige. Det har han mycket rätt i, det har han aldrig direkt förslagit.

Men han nämner Tyskland som ett bra exempel som stöttar hans tes om att låga löner leder till fler jobb, och då är det viktigt att ställa en del följdfrågor som: Hur har de gjort i Tyskland? Hur mycket var de tvungna att sänka lönerna för att få denna omdiskuterade effekt? Vad har hänt med folk som fick de här jobben?

Det finns två aspekter som tydligt talar emot att följa samma strategi i Sverige som i Tyskland. För det första är det högst tveksamt om det var mest de låga lönerna som ledde till en högre sysselsättningsgrad.

Samtidigt som det infördes lägre lägsta löner så underlättade staten nämligen för en mängd utbildade kvinnor som ville arbeta att göra just det – genom nya incitament som belönar arbetsmarknadsdeltagande innan och efter föräldraledigheten och genom utbyggnaden av barnomsorgen. Det kan mycket väl vara den faktorn som har bidragit mest till ökat sysselsättning.

För det andra kan vi se att även om vi tror på de sänkta lönerna som en viktig orsak för den ökade sysselsättningen i Tyskland, så var resultaten ändå högst tveksamma. Inte överraskande givet kontexten, så var det mest kvinnor som fick dessa nya låglönejobb.

Jobben ledde inte till en inkomst som räcker till att försörja sig själv och de ledde dessutom inte till andra, bättre betalda jobb i längden utan stängde många gånger in personer i denna nya låglönesektor.

Speciellt den senaste faktorn är viktig: Ofta argumenterar de som vill införa lägre lägsta löner att ett låglönejobb ska fungera som en inträdesbiljett i arbetsmarknaden och leda till ett ”riktigt” jobb med skälig betalning så småningom. Det tyska exemplet tyder på att denna logik inte fungerar i praktiken.

Vidare skriver Calmfors att ”Arbetslösheten är ett så svårt problem att alla till buds stående medel mot den bör användas”. Det är klart, arbetslösheten är ett svårt problem. Men jag håller inte med om att alla till buds stående medel bör användas för att bekämpa det.

Att få fler i arbete är inte ett mål som står över alla andra värden i samhället. Ett värde som vi inte tar hänsyn till om vi inför lägre lägsta löner är att åtminstone de som jobbar heltid ska kunna leva på sin lön.

Ett annat värde är att det ska finnas någon slags tanke på social rättvisa när löner sätts, och att det inte är önskvärt att få en ännu mer segregerad arbetsmarknad.

Det är också värt att tänka på att det faktiskt finns många andra strategier än dem som Calmfors förspråkar för att öka sysselsättningen.

En möjlig satsning är till exempel att skapa fler jobb inom vård, skola och omsorg, där vi så desperat behöver mer personal. För att betala de människorna som ska ta dessa viktiga uppgifter en skälig lön så måste skatterna höjas.

Om dessa höjningar sker på ett socialt rättvist sätt så är det väl värt insatsen och kan dessutom leda till en reduktion av inkomstskillnaderna i Sverige.

Hanne Martinek, doktorand i statsvetenskap på Uppsala Universitet