I skuggan av den djupa ekonomiska krisen är flera vänsterregeringar hårt trängda. Särskilt i Brasilien där oppositionen nu gör allt för att avsätta president Dilma Rousseff.

Den röda stjärnan är fortfarande symbol för det brasilianska Arbetarpartiet, PT, en bred allians av olika vänsterschatteringar. Men partiet tillhör numera den mer moderata vänstern i Latinamerika.

Genombrottet nationellt kom 2002 då fackföreningsmannen Lula da Silva valdes till president. Valet hade en enorm symbolisk betydelse. På en kontinent dominerad av den gamla eliten styrde nu en före detta svarvare världens femte största land.

Lula var oerhört populär. Blev sedan omvald för en andra mandatperiod. Samma sak har Dilma Rousseff lyckats med. Men andra gången med en ganska liten marginal. Och efterhand har kampanjerna mot henne bitit. Fotbolls VM 2014 blev en katalysator för kritiken mot PT:s styre. Alla miljarder som gick till VM och påkostade arenor ställdes mot uteblivna satsningar på vården och skolan.

Politikens bottenplatta är alltid ekonomin. Vänstervågen uppstod som en reaktion mot de så kallade strukturprogram som IMF och andra globala institutioner drev igenom på 1990-talet. Marknadsanpassningen skedde till ett högt socialt pris och levererade inte ekonomisk utveckling. Vänsterpartier lovade förändring. Genombrottet för den latinamerikanska vänstern var ett faktum.

Utmaningen var enorm. Brasilien tillhör ett av världens mest ojämlika länder. Men PT har ändå haft som ambition att minska fattigdomen. Och Brasilien är mindre ojämlikt i dag än när PT kom till makten.

Länge gynnades landet och PT av den ekonomiska boomen. Ekonomin växte. Nu har allt det här vänts till sin motsats. Sedan två år är landet inne i en recession. Bara förra året krympte BNP med 3,8 procent. PT accepterade till delar den finansiella konservatismen från 90-talets strukturprogram. Lula som gjort comeback för att stödja sin efterträdare förespråkar nu en expansiv finanspolitik och offentliga investeringar för att bryta det ekonomiska dödläget.

Oppositionen ser en möjlighet att bryta PT:s maktdominans. Fokus i kampanjen mot Dilma ligger på frågor som rör korruption och mutor. PT uppstod utanför det etablerade maktsystemet och lovade att förbli ett ”rent parti”. Löftet har inte direkt infriats. PT är väl inte värre än de andra. Men knappast substantiellt bättre heller. Det genuint tragiska är att pengar under bordet tycks vara en förutsättningar för att vinna stöd för och få igenom sin politik i kongressen, kort sagt en del av den politiska vardagen.

Stora delar av de korrupta penningflödena härstammar från oljejätten Petrobras. Dilma är själv inte anklagad men får ändå klä skott för dessa försyndelser. Hon var också ordförande i Petrobras under Lulas presidentskap. Oppositionen vill dessutom ställa henne inför ”riksrätt” för att ha förbättrat det statliga budgetsaldot genom lån från statliga banker. Det är inte första gången brasilianska presidenter har ägnat sig åt den här typen av kreativ bokföring.

Dilma och Lula talar om en statskupp. Och kampanjen har sannerligen problematiska inslag. Bland annat har Dilmas telefon avlyssnats!

Demonstrationerna avlöser nu varandra. Den ena för och den andra emot presidenten. Brasilien befinner sig i ett slags politiskt undantagstillstånd. Såväl korruptionskulturen som oppositionens kampanj skapar tvivel om Brasiliens framtid.

Nästa vecka väntar en avgörande förtroendeomröstning i kongressen. Oavsett utgången finns det starka skäl att vara orolig för den brasilianska demokratin.