Stefan Nordqvist. Bild: Privat

Tillägnat mitt barnbarn Vilma: Nu räcker det! Min gräns är nådd, jag vägrar att bli ett offer. Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj! Det skriver gymnasieläraren Stefan Nordqvist.

När jag var barn berättade min morfar, om hur han tvingades stjäla eller tigga mat under första världskriget för att inte svälta. Allt medan överklassens gulaschbaroner tjänade stora pengar på livsmedelsbristen. Samma år som Per Albin Hansson konstaterade i sitt beryktade folkhemstal 1928 att ”olikheterna äro stundom skriande” och beskriver ”den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”, drog min morfar ut alla sina tänder för att det kostade för mycket att hålla på att laga dem.

Under sitt yrkesverksamma liv som härdmästare och huvudskyddsombud på Rex cykelfabrik fick han uppleva hur det Sverige som i hans ungdom bestod av två skilda nationer – en fattig och en rik – förvandlades till ett av världshistoriens mest jämlika länder. Han beskrev med stolthet sin egen resa från fattigdom och förnedring till välstånd, som en del av samhällets självklara utveckling tack vare arbetarrörelsen och demokratin.

Hur skulle han reagerat om han fått veta att vi nu åter lever i ett samhälle där det inte längre anses som självklart att alla skall ha råd att sköta sina tänder, medan riskkapitalister tillåts göra stora vinster på vård, skola och omsorg? Eller att jag, hans barnbarn, skulle få uppleva ett Sverige där mitt barnbarn tvingas växa upp i barnfattigdom?

En glimt från nyhetsflödet som speglar tillståndet i landet anno 2012:

Nordeas bolagsstämma kungör att över 100 miljoner kronor har avsatts till VD Christian Clausens pension. Förra året hade han den blygsamma inkomsten av 10,5 miljoner kronor, om vi inte skall räkna med den lägenhet som inhandlades för det dubbla.

Samma dag gör Centerpartiet ett utspel där de argumenterar för nödvändigheten av att sänka ingångslönen med 20–30 procent, vilket till och med övertrumfar Folkparitet som länge kämpat för sänkta löner. Stefan Hanna, centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala, har nyligen konstaterat i sin blogg att ”fattiga” i Sverige har det fantastiskt bra”. I jämförelse med Bangladesh lever alla i Sverige en lyxtillvaro.

Regeringens åtgärder för att stödja företag under förevändningen att det skulle skapa fler jobb till unga, som sänkta arbetsgivaravgifter eller sänkt restaurangmoms har, som vi alla vet, inte inneburit några påvisbara förbättringar för de arbetslösa, men däremot skapat ökade vinster hos företagen på skattebetalarnas bekostnad.

Vi finner rikligt med liknande exempel på och uttryck för hur klyftorna ökar dramatiskt, i princip varje dag i nyhetsrapporteringen. Men vad jag finner så anmärkningsvärt är att det inte väcker en starkare motreaktion.  Hur mycket skall vi behöva ta, innan vi slutar  att resignerat rycka på axlarna? Enligt en LO undersökning vill tre fjärdedelar av väljarna att politikerna bemödar sig om att minska klyftorna. Men varför händer inget?

För mig är det uppenbart att i princip alla stora samhällsproblem, som den ökade gängkriminaliteten, eller olika former av utanförskap, segregation, rasism, brist på jämställdhet, ökad fysisk och psykisk ohälsa, skolelevernas försämrade resultat, åtminstone till en betydande del kan förklaras just av de ökade klyftorna i samhället.

Samtidigt har hälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett med överväldigande statistisk bevisföring i ”Jämlikhetsanden” visat att jämlika samhällen fungerar bättre i stort sett på alla plan.

Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

– Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem. Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn. Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ”Det räcker nu!”

http://www.facebook.com/groups/237795589652627/

Stefan Nordqvist, gymnasielärare, historiker, samhällsmedborgare och bekymrad farfar.