När 2012 blev 2013 vällde listor och krönikor över oss, som brukligt är. I SVT:s årskrönika fick vi höra att ”den svenske finansministern fick guldstjärna för Sveriges sätt att sköta ekonomin”. När 2013 summeras förtjänar de svenska tittarna en mer verklighetstrogen beskrivning.

DN, som tidigare beundrade finansministerns åtsittande t-tröja, drog nyligen sitt strå till stacken med en förtjänstfull genomgång av regeringens jobbreformer. Elva av regeringens jobbreformer utvärderas och resultatet är dystert: ”Mer än hälften av reformerna har haft liten eller ingen effekt alls på sysselsättningen”, skriver DN.

Mer jobb och mindre utanförskap var löftet 2006. Resultatet? Arbetsförmedlingen spår en arbetslöshet på 8,4 procent det kommande året. Kompletterande förklaringar till detta gigantiska misslyckande är finansministerns faiblesse för att såväl gissa som att prioritera fel.

Anders Borg, vars formella utbildning i ekonomi bleknar i jämförelse med Thomas Östros och Magdalena Anderssons, missade finanskrisen 2008 och presenterade dopade glädjekalkyler för 2012 som fick den sansade Mats Knutson att i efterhand beskriva Borgs budget som ”ett luftslott”. Och när Borg i skydd av sitt luftslott föreslår en svindyr reform får vi en felprioritering i form av sänkt bolagsskatt som väldigt få efterfrågar.

Den slöja som ska få oss att glömma misstagen stavas snålhet. Under finanskrisens första hårda år tillhörde Sverige en grupp på tre–fyra länder med den minst expansiva politiken. Trots Sveriges stabila läge skulle vi ”samla i ladorna”.

Som Keynes har påpekat ska en nation inte bromsa i uppförsbacke. Borg har bidragit till den åtstramningspolitik på EU-nivå som ordinerar svält till redan utsvultna. Men Borg har även bidragit till att utveckla den svenska EU-politiken i en riktning som doftar populism, nationalism och brittiska Tories.

Förslaget om en tuff europeisk banktillsyn är nämligen välkommet. Men en Borg med högt tonläge som enda strategi schabblade bort Sveriges kort. När förhandlingarna om bankunionen inleddes krävde Borg att Grekland skulle sparkas ur eurosamarbetet. Det var inte populärt och Sveriges förhandlingsposition försvagades. Därefter hotade Borg med svenskt veto mot hela bankunionen – men bluffen synades. Resultatet är att Sverige står kvar på perrongen i en tid när EU-projektet utvecklas snabbt.

Under julhelgen levererade SvD en ny bredsida mot Borg. Under rubriken ”Borgs adel stärker greppet” konstateras att ”två av de tyngsta myndighetsjobben innehas […] av personer som i åratal hjälpt Borg med att utforma hans politik”. 2006 anklagades S för politiserade tillsättningar. Nyåret 2013 åberopar SvD rättssäkerheten och varnar för att röster inom den statlig förvaltning inte ska hjälpa ”ett visst parti att vinna val”.

Givet de ovan beskrivna omständigheterna vore det klädsamt om finansministern svarade på kritiken. Det tillhör det demokratiska samtalet.

Men när Borg ombads vara med i SVT:s Agenda var hans diktat stenhårda. DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski, som med sylvassa argument har skjutit Borg i sank under 2012, fick inte vara med i studion och debattera med Borg. SVT lydde snällt och gjorde ett förinspelat inslag med Wolodarski.

Verklighetens och varslens dom kan mycket väl bli hård. Summeringarna av 2013 lär inte medföra guldstjärnor till Borg.