Kristoffer Olofsson
Kristoffer Olofsson

Mycket tyder på att det höghus som brann i London i förra veckan fått ett modernt skal utan ett säkert innehåll. Om det stämmer är denna tragedi det kanske mest ödesdigra resultatet av en fåfäng pseudorenovering vi hittills sett av modernistiska höghus i Europa, skriver bostadsdebattören Krisoffer Olofsson.

Den löst hängande premiärministern Theresa May har utlovat en utredning av vad som ledde till brandkatastrofen i ett höghus i västra London natten till i onsdags.

Ännu vet ingen i detalj vad som orsakat katastrofen, men ilskan är stor bland överlevande och berörda Londonbor. Ilskan bottnar inte minst i de olika tecknen på allvarliga brister i brandsäkerheten, dåligt underhåll och misskötsel och att boende tidigare varnat för dessa missförhållanden.

Grenfell Action Group skrev på sin blogg i november förra året om en händelse 2013 då Grenfell Tower »nätt och jämnt undkom en stor brandkatastrof« och varnade för att en omfattande tragedi skulle komma att ske i framtiden. Att det i olika avseenden rör sig om allvarliga byggnadstekniska och säkerhetsmässiga brister tycks högst sannolikt.

Borgmästaren Sadiq Khan bemötte sörjande och upprörda Londonbor med att säga att de har rätt till svar på en rad kritiska frågor. Frågan är om Khan inser att de frågor som många ställer sig inte endast handlar om allvarliga säkerhetsmässiga och brandtekniska brister i byggnaden, utan att de även sträcker sig till att handla om allvarliga brister i stadens bostadspolitik.

Det vi vet med säkerhet redan nu är att detta aldrig skulle kunna uppstå på samma sätt bland lyxskraporna i City.

I London (liksom i många andra städer) pågår en utveckling där överklassen installerar alltmer långtgående säkerhetssystem i sina hem och sluter sig i segregerade stadsdelsenklaver.

Allt för att säkerställa att bostaden för denna elit är den tryggaste tänkbara platsen i staden. Samtidigt med denna utveckling fattar ett höghus för den fattigare delen av befolkningen löpeld och tar på ett fasansfullt och ofattbart sätt död på minst 30 människor.

Enligt polisen saknas 58 människor som de förmodar är döda och möjligtvis rör det sig om fler.

Det vi vet med säkerhet redan nu är att detta aldrig skulle kunna uppstå på samma sätt bland lyxskraporna i City.

En fråga som Londonborna säkerligen ställer sig i ljuset av denna katastrof är om hemmet och bostaden (i skarp kontrast till elitens bostäder) ens erbjuder ett minimum av trygghet och säkerhet för dem.

Och vidare kanske de frågar sig om denna höghuskatastrof – som sker samtidigt med ett rekordsnabbt byggande av lyxskyskrapor och höghus för överklassen i denna stad – vittnar om urbana orättvisor som fått ofattbara proportioner i det horisontella och det vertikala stadsrummet.

Bland det mest häpnadsväckande är att byggnaden på 24 våningar endast verkar ha haft en utrymningsväg.

Bland det mest häpnadsväckande är att byggnaden på 24 våningar endast verkar ha haft en utrymningsväg.

Allting tyder på att en stor del av förklaringen till branden kan kokas ner till usla och livsfarliga boendeförhållanden för fattiga hyresgäster. Det tycks säkert att säga att detta aldrig skulle kunna uppstå på samma sätt bland lyxskraporna i City.

Därför inträffade denna katastrof med mindre förvåning för dem. Dock med desto större förskräckelse.

En parlamentsledamot har redan beskrivit branden som ett ”företagsdråp” och kallat efter att ”ansvariga måste gripas”. Men även om förvaltare och vissa ansvariga till slut ställs till svars, kommer det att stilla protesterna?

En starkt bidragande orsak till katastrofen var den snabba brandspridningen genom fasaden och de billiga och lättantändliga fasadplattor som byggnaden nyligen »upprustats med«.

Mycket tyder på att byggnaden varit med om vad som åtminstone till viss del kan ses som en skönhetsrenovering med ett modernt skal, medan fastighetsförvaltaren tycks ha lagt mindre vikt vid byggnadens funktion och säkerhetsaspekter.

Om det stämmer så är denna tragedi kanske det mest ödesdigra resultat av en fåfäng pseudorenovering som vi sett hittills i tider av lyxrenoveringar av modernistiska höghus runtom i hela Europa.

Som George Monbiot skriver i the Guardian finns det ytterligare en sida av den här tragedin som inte får förbises. Det har länge varit populistisk högerpolitik att hävda att bostadsbristen kräver avregleringar och avkall på regelverk, byråkrati och på inspektionen av att detta regelverk faktiskt efterlevs.

Att tumma på brandsäkerheten – i byggnation och vid underhåll – och det regelverk som säkerställer den är oacceptabelt.

En katastrof som denna ger oss all anledning att försvara, och i de fall det krävs begära av våra politiska ledare att utöka skydds- och säkerhetsföreskrifterna i vår lagstiftning.

Kristoffer Olofsson har en master i hållbar stadsutveckling.