Trots alla varningssignaler går regeringen vidare med försäljningen av brunkolet. Det visar att de inget lärt av alliansregerings Nuon-skandal, skriver Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige.
För snart sju år sedan godkände den dåvarande alliansregeringen en av de största och mest skandalomsusade affärerna i svensk företagshistoria: Vattenfalls köp av Nuon-koncernen.
Ekonomiskt blev det en dyr affär för de svenska skattebetalarna som förlorade tiotals miljarder kronor. Men alliansens hantering av frågan var den stora skandalen. Trots varningsklockor kunde näringsminister Maud Olofsson inte stå emot bolagsledningens påtryckningar och resten är, som man säger, historia. Alliansen förlorade valet 2014, delvis på grund av skandalen.
Sedan dess har regeringen styrt upp rutinerna inom regeringskansliet, men det stora problemet i Nuon-affären var inte slarv i den interna beredningen, även om det bidrog till haveriet. Det avgörande var att alliansen litade på Vattenfalls bedömning och inte gjorde egna analyser.
Likheterna med den aktuella försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolsverksamheten till tjeckiska EPH och PPF är slående. Det handlar om en mycket stor affär där Vattenfalls ledning driver regeringen framför sig. Bolaget vill bli av med verksamheten till vilket pris som helst och gör antagligen andra bedömningar än vad regeringen skulle göra.
De potentiella miljö- och klimateffekterna är omfattande, men affären rymmer även frågor om hur Socialdemokraterna förhåller sig till sina egna etiska principer och ser på hållbart företagande och ansvar.
Näringsminister Mikael Damberg säger att regeringens enda krav på affären är att den ska vara »affärsmässig«. Det är mycket oroande. Flera riktlinjer och styrdokument anger att verksamheten inte kan säljas till vem som helst, bland annat måste köparens hållbarhetsarbete vägas in.
Så hur ser EPH:s och PPF:s hållbarhetsarbete ut? Greenpeace granskning visar att bolagen inte ens har de mest grundläggande komponenterna för hållbart företagande på plats. Köparen
- saknar alla former av policyer och redovisningar i korruptions-, miljö- och hållbarhetsfrågor,
- saknar årsredovisning (PPF),
- uppfyller inte OECD:s grundläggande riktlinjer för multinationella bolag och FN:s Global Compact,
- eftersträvar en ökad användning av kol i Europa,
- tar ut stora vinster ur dotterbolag som drar ner på återställning av mark vid kolgruvor och
- ägs av fyra miljardärer genom brevlådeföretag i skatteparadis,
- har en högt uppsatt chef som misstänks för skattebedrägeri och/eller korruption,
- har dömts av EU-kommissionen för förhindrande av korruptionsutredning.
Bolagen har inget hållbarhetsarbete överhuvud taget och att överlåta verksamheten till dem strider mot regeringens ägarpolicy och kraven på att köparens hållbarhetsarbete ska vägas in i bedömningen. Att ens samarbeta med dessa företag strider mot Vattenfalls egen uppförandekod, men nu vill bolaget överlåta ansvaret för en av Europas största kolverksamheter till dem.
Precis som i Nuon-affären litar regeringen på Vattenfalls bedömning och avstår från att följa upp. Mycket talar för att regeringen inte ens vet vad den egentligen tar ställning till.
I Nuon-affären sa alliansens partiledare efteråt att de inte ”fann anledning att säga nej” till Vattenfalls förslag, trots att varningsklockorna ringde högt och egna rådgivare varnade för affären.
I brunkolsaffären är klockornas larm öronbedövande och frågan är om Socialdemokraterna har lärt sig någo av alliansens läxa. Risken är annars stor att den rödgröna regeringen är på väg in i sin värsta mardröm.
Annika Jacobson, chef för Greenpeace i Sverige
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
