GoranFarm_K

söndagskrönika Finansmarknaden blir alltmer intresserad av att finansiera gröna investeringar. Det beror inte på att de plötsligt har blivit idealister, utan på riskkalkyler. Miljö- och klimathoten kan inte längre negligeras.

Svenska kommuner, regioner och landsting investerar som aldrig förr. Befolkningsökningen och den ekonomiska tillväxten sammanfaller med ett stort behov av att renovera och modernisera bostadsområden, verksamhetslokaler och infrastruktur från 1960- och 1970-talen.

Glädjande nog genomför allt fler dessa investeringar som en del av en genomtänkt hållbarhetsstrategi. Över 90 procent av de svenska kommunerna har egna hållbarhetsprogram eller motsvarande.

I andra delar av världen händer det också mycket. På OECD:s konferens i Paris om »Green Finance and investment« nyligen redovisades en mängd både innovativa och alltmer strategiska projekt från såväl Afrika, Asien som Latinamerika.

Ändå vittnade många offentliga företrädare om allt tuffare konkurrens mellan kostnaderna för den dagliga offentliga verksamheten och möjligheten att orka med stora långsiktiga investeringar för att både klara miljö- och klimatmålen och de växande sociala utmaningarna. Utmaningarnas bredd framgår inte minst av FN:s Agenda 2030 om hållbarhet, de s k Millenniemålens efterföljare.

Därför öppnar också allt fler för att lånefinansiera sina miljö- och klimatsatsningar, gärna genom så kallade gröna obligationer. OECD-konferensen visade att finansmarknaden blir alltmer intresserad av att delta i finansieringen av gröna investeringar. Deltagandet var omfattande.

Det beror nog inte på att banker och finansbolag plötsligt har blivit idealister. Snarare beror det på krassa riskkalkyler. Miljö- och klimathoten är idag av den karaktären att de ekonomiska effekterna av hoten inte kan negligeras. Men det handlar också om att ägare, investerare, sparare, kunder alltmer kräver av sina banker och finansiella företag att de ska investera grönt och hållbart, inte i miljö- och resursförstörande verksamheter.

Över 90 procent av de svenska kommunerna har egna hållbarhetsprogram eller motsvarande.

Det var till exempel talande att många företag berömde den franska lagstiftning som tvingar stora företag och institutionella investerare att deklarera klimateffekterna av sina investeringar, något som förut alltid har mött näringslivets kritik.

Det var också talande att de nordiska kommunbankerna, bland andra svenska Kommuninvest, tillsammans med några kommuner, Svensk Exportkredit m fl fick omfattade uppmärksamhet på sin rapport om det system man har utvecklat för att dokumentera effekterna av gröna obligationer. Om man väljer att köpa gröna obligationer vill man ju också veta att satsningen ger effekt.

På klimatkonferensen COP23 i Bonn nyligen fick också Kommuninvest ett FN-pris för den gröna finansieringsmodell man har utvecklat för att genom gröna obligationer finansiera svenska kommuners allt fler gröna projekt.

Ändå känns det som att vi bara är i början, inte minst politiskt.

Många fler länder skulle behöva gå den franska vägen och utforma regelverk som gör att vi får grepp om det »carbon footprint« som olika investeringar genererar. Väldigt många, både finansiella företag och offentliga företrädare, vittnade om att »grönt« nu måste vidgas till »hållbart« och inte minst utvecklas vidare på det sociala området.

Enstaka försök med sociala obligationer och investeringar på det sociala området ihop med privata investerare finns, men ska vi på allvar kunna ge ett bidrag till fattigdomsbekämpning, integration, socialt bostadsbyggande och så vidare behövs det mycket mer.

Göran Färm är före detta Europaparlamentariker (S)