GoranFarm_K

söndagskrönika Alla gamla partier har drabbats av identitetskris, men värst kanske socialdemokratin. Egentligen är det märkligt, för arbetarrörelsens ideologiska grund borde uppdaterad kunna stå sig väl inför dagens utmaningar, även om dess klassmässiga bas har eroderats.

Samhällets utveckling går förvisso att påverka, men i huvudsak maler förändringarna på ganska stabilt – teknikutveckling, urbanisering, globalisering, växthuseffekt.

På denna stabilitetens grund utvecklades under 1900-talet i Västeuropa ett partiväsende, som byggde på industrialismens ideologiska och klassmässiga bas. Konservativa, kristdemokratiska, liberala och socialdemokratiska partier dominerade utvecklingen.

Men så inträffar dramatiska händelser och tekniksprång som bryter trenderna:

  • Datoriseringen och internet kullkastade på några få år industrialismens grund och alla traditionella former av kommunikation, även politisk. Vi kastades snabbt in i det post-industriella tjänstesamhället.
  • Murens fall och Sovjetunionens kollaps innebar att kalla krigets väpnade status quo, tesen om terrorbalansen, plötsligt blev föråldrad. Öst- och västeuropa enades i EU.
  • Olje-, bank- och finanskriserna knäckte den trygga tillväxten. Kraschen i USA 2008 drev västvärlden in i ett årtionde av recession, deflation och minusräntor och drev fram en arbetslöshet och social nöd som vi trodde hörde mellankrigstiden till.
  • Oron för klimatkris och flyktingkris födde ett glödande intresse för nya politikområden som de gamla partierna hade svårt att hantera.

Därmed var förutsättningarna för de traditionella partierna totalt revolutionerade. Vi fick se nya gröna partier, piratpartier, främlings- och europafientliga partier, t o m nynazister.

Vi fick se kapitalistpopulister som använde sina miljarder för att till sin ekonomiska makt addera den politiska – Trump, Berlusconi och diverse östeuropeiska oligarker.

Vi fick se seriösa gammelmedier tappa mark till sociala och digitala medier, där alternativa fakta och post-truth formade en helt ny bild av verkligheten.

Alla gamla partier har drabbats av identitetskris, men värst kanske socialdemokratin. Egentligen är det märkligt, för arbetarrörelsens ideologiska grund borde uppdaterad kunna stå sig väl inför dagens utmaningar, även om dess klassmässiga bas har eroderats.

Värderingar som demokrati och jämställdhet borde kunna tilltala ungdomen snarare än auktoritär nykonservatism.

Värderingar som demokrati och jämställdhet borde kunna tilltala ungdomen snarare än auktoritär nykonservatism. Värden som internationalism, tolerans och mångfald borde väcka bred sympati mot nynationalistiska och främlingsfientliga krafter.

Hållbarhetsbegreppets perspektiv borde väcka bred sympati gentemot anti-intellektuella klimatförnekare.

Ambitionen att förena industrialism och tillväxt med välfärd och rättvis fördelning borde fungera väl i en värld där allt färre tror på nyliberalism, klyftor och rå kapitalism.

Problemet är väl att ingen har förmått applicera och uppdatera arbetarrörelsens värderingar på de senaste årtiondenas dramatiskt förändrade verklighet. Istället har socialdemokratin antingen drivits mot Hollandes totala underkastelse under borgerlig ekonomisk politik eller Corbyns rätt nostalgiska gammelvänsterlinje.

Al Gore försökte efter bankkrisen lansera begreppet »hållbar kapitalism”«som framtidens idé. Få i Europa gillar begreppet »kapitalism«, men han var något på spåren. Tyvärr dog den debatten snabbt.

Nu är det akut nödvändigt att socialdemokratin tar sig ur identitetskrisen och formulerar sina idéer om framtiden på ett sätt som förmår attrahera tillräckligt många sympatisörer för att kunna återta sin ledande roll.

Göran Färm är tidigare Europaparlamentariker (S)