Bild: stock.XCHNG

Det grälas om ifall Internet förändrar allt. Eller bara nästan allt.

I det amerikanska presidentvalet för fyra år sedan försökte Howard Dean vända organisationen upp och ner i sin Internetbaserade kampanj. Framtiden handlade om nätrötter – inte gräsrötter.

Teknikutvecklingen som gör att möjligheten att producera media sprids från de få till de många gav vänstern hopp. The Revolution will not be Televised nynnade aktivisterna enda tills Dean förlorade. Efter det ville ingen vara Internet, Howard Dean hade varit Internet och Howard Dean hade misslyckats.

Men de unga IT-entusiasterna i Deans organisation startade konsultföretaget Blue State Digital. Idag är Joe Rospars, en av grundarna, en viktig del av Barack Obamas kampanj.

På Obamas hemsida kan vem som helst organisera sin egen lokala kampanj. Tiotusentals har gjort det och därmed bildat den ryggrad som det bara var för de professionella organisatörerna att ta över. YouTube-filmer som Yes We Can har setts av 37 miljoner amerikaner och nära två miljoner supportrar donerade över $100 miljoner dollar i små summor bara under årets tre första månader.

Obamakampanjen är inte Internet, men den förstår Internet och därmed moderna människor. Den nya tekniken förändrar politiken eftersom den förändrar människors beteende. Clintonmaskinen hade svårt att släppa kontrollen över kampanjen men blev i februari tvungna att bygga om sin hemsida till mer av ett verktyg för supportrar att organisera sig själva med. Då var det antagligen försent..

Philip Gould skrev redan 2002 om att vi var på väg in i en helt ny politisk verklighet. En verklighet där gamla modeller byggda på toppstyrning och envägskommunikation inte skulle fungera. Gould menade att dessa skulle behöva vändas upp och ner samt öppnas upp. Framtidens politiska kampanjer skulle behöva vara interaktiva och baserade i det lokala.

Men den nya verkligheten ställer även helt nya krav på tydligt ledarskap. I en värld med enorma mängder information och snabb förändring kommer människor vilja organisera sig efter eget huvud eftersom tekniken möjliggör det. Men då vill de också veta vad de organiserar sig för. Politiska ledare kommer, enligt Gould, i högre grad behöva ta ställning och peka ut riktningen med hela handen. När människors uppmärksamhet blir allt svårare att fånga kommer det inte längre lönas att slingra sig eller mumla.

Det nya politiska ledarskapet skulle alltså vara en kombination av fullständig öppenhet och fullständig tydlighet. Mycket tyder på att Gould hade rätt och det borde få alla svenska politiska partier att inse att det handlar om att förnya den egna organisationen eller dö.