Frihandelsavtalet mellan EU och USA skapar ett paradis för storföretagen – och en undervärld utan demokratiskt handlingsutrymme.
Är handelspolitik en angelägenhet för experter på tullar och tariffer? Eller är det en politisk fråga? Förhandlingarna om en frihandelszon mellan USA och EU har hittills inte skapat några större konvulsioner. Det ska bli världens största frihandelsområde. Men ”The Transatlantic Trade and Investment Partnership”, förkortat TTIP, lär inte klubbas i några slutna rum. För TTIP är en utmaning, ja ett allvarligt hot mot demokratin så som vi hittills känt den.
I grunden är förstås ökad handel och avskaffande av tullar och olika handelshinder något positivt. Frihandel är också ett positivt laddat ord i Sverige. Decennierna runt 1900 var konservativa politiker protektionister medan vänstern bekämpade tullar. Och under efterkrigstiden drog Sverige nytta av stora exportintäkter vilka i hög grad medverkade till den svenska välfärdsutvecklingen. Sverige är av dessa skäl ett i grunden frihandelsvänligt land. Vilket inte minst skiljer ut svensk fackföreningsrörelse från många av dess internationella motsvarigheter. Men det finns också en påfallande naivitet i dagens svenska syn på handelspolitiken. Även från fackligt håll.
De svenska storföretagen var under efterkrigstiden inkapslade i ett nationellt regelverk och beroende av beslut fattade i Sveriges riksdag. I dag har vi att göra med enorma globala koncerner. Med betydande ekonomiska, politiska och juridiska muskler. Många av dem har större omsättning än ett betydande antal enskilda länders BNP. Vidare har handelspolitiken förskjutits från avskaffande och nedmontering av tullavgifter till att skapa ett övernationellt juridiskt system som ger företagen laglig makt på politikernas bekostnad. Erfarenheterna från EUs inre marknad ger syn för sägen. När Sverige gick med i EU var alla överens om att svenska kollektivavtal och arbetsrätt inte skulle påverkas. I dag vet vi att EUs inre marknad genom EU-domstolens juridiska expansionism förändrat maktförhållandena på arbetsmarknaden.
TTIP skulle skruva upp den här maktförskjutningen ännu ett snäpp. Kritikerna menar exempelvis att EUs miljökrav kommer att undermineras. Och i förslaget till frihandelszon är ”Investor State Dispute Settlement” (ISDS), ett slags ”investeringsskyddsmekanism” som ger företag möjlighet att stämma enskilda länder om de inte uppnår förväntad vinst på grund av nationella lagar och regler.
I vågskålen ligger fackliga rättigheter och sociala krav, miljöpolitiken och konsumenternas intressen. Och ytterst handlar det om demokratins framtid. Problematiken kan inte reduceras till formella krav. ISDS kommer att avskräcka politiker att utmana det globala kapitalet. Vem vill hamna i en juridisk tvist med någon av de stora världsomspännande globala giganterna. De har redan skaffat sig en enorm ekonomisk makt och får nu ett betydande juridiskt övertag.
Vi är på väg mot ett globalt Metropolis. Ett paradis för storföretagen med en undervärld utan demokratiskt handlingsutrymme. TTIP i sin nuvarande form måste därför förkastas av Sverige och av EU. Det är alltså i högsta grad en politisk fråga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
