Om inte villkoren för arbetarna i Burma förbättras kan den demokratiska utvecklingen hejdas och stora ekonomiska klyftor skapas.
En genomsnittlig fabriksarbetare i en av Rangoons 13 industriella zoner tjänar omkring 500 kronor i månaden och arbetar 11 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Eftersom det inte är möjligt att överleva på en sådan låg lön tvingas arbetarna låna pengar för att klara sin vardag, något som försätter dem i en ond cirkel där de tvingas arbeta ännu mer för att kunna betala sina lån. Detta framgår i rapporten ”Modern Slavery” som publicerats av tre fackliga organisationer i Burma som stöds av bland andra Palmecentret.
Under de senaste åren har Burma, som varit en av världens hårdaste diktaturer, genomgått stora förändringar. Militärjuntan har bytts ut mot en kvasicivil regering, hundratals politiska fångar har släppts och fackföreningar tillåts för första gången på över tjugo år. Omvärlden har svarat med att lyfta sanktionerna och prisa landets president, Thein Sein.
Trots dessa positiva reformer är utmaningarna stora, inte minst för Burmas jordbrukare och arbetare som utgör den absoluta majoriteten av landets 60 miljoner invånare. Under de senaste två åren har omkring 700 fackföreningar registrerats och arbetare har vågat uttrycka sina krav på bättre villkor genom en våg av strejker. Förra året stiftades en ny arbetslagstiftning som i praktiken inte har implementerats. Konsekvensen av detta är att flera av ILO:s kärnkonventioner fortfarande inte efterlevs.
Historiskt sett har arbetarrörelsen i Burma spelat en viktig roll. Under det stora upproret mot militärdiktaturen 1988 demonstrerade över en miljon människor runt om i landet, något som inte hade varit möjligt i samma utsträckning om inte arbetare mobiliserats i protesterna. Trots att militären lyckades behålla makten genom att skjuta ihjäl minst 3000 demonstranter, fängsla en stor del av demokratirörelsen och ytterligare inskränka möjligheten för arbetare att organisera sig, är regimens rädsla för arbetarrörelsen fortsatt stor. Ett uttryck för denna rädsla är frånvaron av implementering av den nya arbetslagstiftningen.
Det finns omkring 35 miljoner arbetare i Burma, men endast 60 000 är medlemmar i någon av de 700 fackföreningar som hittills har registrerats. Den som ser Burmas situation utifrån kan uppfatta det som om det nu är fritt att bilda självständiga fackföreningar, men i själva verket har regeringen redan lagt ut en plattform för hur fackföreningarna ska se ut. Detta eftersom de är rädda för att historien ska upprepa sig. Arbetare måste söka tillstånd för att strejka, men det är sällan som dessa ansökningar om tillstånd beviljas och då tvingas arbetare strejka utan tillstånd vilket har resulterat i många arresteringar och stämningar mot fackliga aktivister. Resultatet är att arbetare fortfarande är rädda för att organisera sig fackligt.
“Lagen om lägsta lön är ytterligare ett stort problem för Burmas arbetare. Lagen beskriver minimilönen som en sammanslagning av övertid, bonus för god karaktär och belöning för att inte ha haft några sjukdagar. En genomsnittlig arbetare kan alltså omöjligen överleva på den lönen de får för att arbeta åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan vilket ger omkring 200 kronor i månaden” säger den fackliga aktivisten Ye Min Naing från Palmecentrets partner Workers Solidarity League for Burma.
Efter att Burma nu har öppnats för utländska investeringar förväntas industrin, speciellt textilindustrin, växa explosionsartat de kommande åren. Om inte arbetares villkor förbättras och deras rättigheter skyddas innan dess finns det en stor risk för ytterligare exploatering av Burmas arbetare. Något som i sin tur kan försvåra en fortsatt demokratiska utveckling i landet och skapa stora ekonomiska klyftor.
Därför måste Sverige och omvärlden trycka på för en ny lagstiftning om lägsta lön samt för att arbetslagstiftningen i Burma efterlevs. Parallellt med detta är det viktigt att kontrollera att svenska och europeiska företag som etablerar sig i Burma respekterar lagstiftningen.
Frida Perjus, programansvarig för Burma på Olof Palmes Internationella Center
–––––––––––––––––––––––––
Faktaruta:
Palmecentret har arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma i över 15 år. Idag har Palmecentret projektsamarbete med 13 olika civilsamhällsorganisationer i Burma och vid gränsområdet i Thailand som når sammanlagt över 20 000 människor genom sina aktiviteter. Organisationerna vi stödjer arbetar bland annat med att rapportera om situationen för mänskliga rättigheter i landet, stödja nyetablerade fackföreningar, organisera ungdomar och kvinnor i kampen för ökad jämlikhet, skapa ökad förståelse och samarbete mellan olika etniska och religiösa grupper samt utbilda politiker och aktivister i informations- och kommunikationsarbete.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
