Janicke Andersson och Susanne Iwarsson
Janicke Andersson och Susanne Iwarsson

Visst kan man säga att dagens 70-åringar kan vara som 1970-talets 50-åringar. Men det ensidiga betonandet av ungdomlighet kan leda till att de som inte orkar leva upp till »de nya äldre« utsätts för nedvärderande ålderism, skriver äldreforskarna Janicke Andersson och Susanne Iwarsson.

»I vår framtidsbild finns det 80-åriga studerande, 75-åriga statsråd, 25-åriga kommunfullmäktigeordförande och 30-åringar som arbetar tillsammans med 60-åriga mentorer.«

Så sammanfattade den stora utredningen Senior 2005 sin framtidsvision för snart 15 år sedan. Fler måste arbeta längre för att klara välfärden konstaterade man och lanserade devisen: »Riv ålderstrappan!«

Det har blivit populärt att lansera dagens äldre som annorlunda än tidigare generationers äldre. Framförallt betonar man ofta att framtidens äldre kommer att ha »mer attityd« och ställa högre krav på sin omgivning.

Till viss del stämmer detta; dagens och framtidens äldre har andra förutsättningar än tidigare generationer. De senaste decennierna har inneburit stora förändringar när det gäller arbetsmarknad, sociala relationer, social omsorg, demografi och pensioneringsmönster.

Sedan folkpensionen infördes 1913 har medellivslängden i Sverige ökat markant medan pensionsåldern är ungefär densamma.

Detta innebär att majoriteten har många friska år kvar efter pensioneringen och en ny livsfas har skapats. I den populära bilden av livet efter pensionen lyfts det aktiva, ungdomliga, oberoende och hälsosamma livet fram.

Du ser ung ut för din ålder« ses som självklara komplimanger eftersom det självklara idealet är att vara ung.

Dessa nya bilder av äldre kan ses som ett försök att ändra av vad det egentligen skall innebära att åldras. Å andra sidan kan betoningen på ungdomlighet innebära en press att »bli äldre utan att åldras«.

Uttryck som »Du ser ung ut för din ålder« ses som självklara komplimanger eftersom det självklara idealet är att vara ung.

Men, kan man invända då, vi ser ju att många av dagens äldre är piggare och har bättre hälsa än tidigare generationer – aktuell forskning visar ju faktiskt att dagens 70-åringar i många avseenden är som 1970-talets 50-åringar.

Förvisso är det så, men samtidigt ser vi en ökad variation i befolkningen eftersom många av de som lever längre åldras med konsekvenser av sjukdom eller skador som man tidigare inte överlevde. I Sverige lever också många invandrare och flyktingar, personer med missbruksproblematik, hemlösa, psykiskt sjuka, med flera som upplever åldrandet som en stor utmaning i en redan sårbar och utsatt situation.

Villkoren för ålderdomen och åldrandet är således mångfacetterade. Så varför är det då en sådan ensidig betoning på det ungdomliga och aktiva?

Faktum är att redan under 1700-talets ideologiska ramar formades en syn på ålderdomen och livsförloppet med starka moraliska förtecken om samhällsnytta och medborgerligt ansvar.

Medborgarens nytta för samhället var allt som oftast förbunden med egenskaper som kroppslig och mental styrka, vitalitet och flit. I många fall beskrevs detta i termer av att behålla sin ungdom: Lev ung längre!

Denna bild är i hög grad levande än idag och har förstärkts med estetiska ideal. Att det är så självklart att idealet är ungdom innebär att det biologiska åldrandet motarbetas och att äldre personer ofta nedvärderas.

Tecken på åldrande skall gömmas och slätas över med diverse produkter och kosmetisk kirurgi.

En relevant fråga i sammanhanget blir därför: vad är det man lanserar med begrepp som »de nya äldre«? Är denna trend att betrakta som positiv eller handlar det i själva verket om ålderism?

Svaret är inte helt lätt.

Vi lever idag med två parallella bilder av åldrande som båda utgår från ungdomlighet som norm. I den ena står ålderdomen i kontrast mot ungdomen där ålderdomen blir det avvikande och oönskade, i den andra framhävs ålderdomen som en fas livet då nya möjligheter öppnar sig en ny ungdomstid.

Med ungdomligheten som norm finns det uppenbara risker att de som uppfattas som »gamla«, det vill säga de som inte lever upp till idealet om »de nya äldre«, möts av nedvärderande attityder.

De »gamla« behandlas som avvikande, harmlösa och förminskas, ungefär på samma sätt som sker med små barn. Forskare brukar kalla sådant för »välvillig ålderism« – avsändaren menar väl men det blir ändå fel på grund av att attityden speglar felaktiga stereotyper om äldre.

Det är dags att vi på allvar gör upp med historiska och ålderistiska stereotyper.

Vid årets världskongress i gerontologi och geriatrik presenterades flera studier som visade på hur ålderistiska attityder, välvilliga som illvilliga, inverkar negativt på äldres hälsa.

Idag finns det faktiskt 80-åriga studerande, politiker som är 75 år eller äldre, ordföranden för kommunfullmäktige som är under 30 år och unga människor som har mentorer som är i pensionsåldern – men fortfarande hör sådant inte till vanligheterna.

Samhället ändrar sig snabbt i många avseenden, men när det gäller synen på äldre och åldrande går det dessvärre långsamt.

För mer än 30 år sedan myntades begreppet strukturell eftersläpning för att beskriva samhällets förhållande till åldrande och olika generationer, med slutsatsen att attityderna i samhället ligger 20 år efter de reella villkoren.

Det är dags att vi på allvar gör upp med historiska och ålderistiska stereotyper och gör en ansträngning att komma ikapp!

Janicke Andersson är fil dr, Susanne Iwarsson är dr medicinsk vetenskap, professor vid Institutionen för hälsovetenskaper och Centre for Ageing and Supportive Environments (CASE), Lunds universitet