Mona Sahlin har gått om Fredrik Reinfeldt i förtroende bland väljarna. Ett viktigt skäl är nog att socialdemokraterna suttit still i båten och låtit regeringen hållas. Men att siffrorna för både partiet och partiledaren ser så bra ut betyder inte att opinionen är lojal med någon av dem. Väljarna tycker just nu bara mer illa om alliansen än om socialdemokraterna. Hur ser svaren ut från (s) när alliansens siffror vänder? Är oppositionspolitiken redo?

Socialdemokraterna inledde sin tid i opposition förra hösten med att förneka att de hade förlorat valet. Partisekreteraren Marita Ulvskog sa morgonen efter valet i tv med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen: "Vi har inte förlorat alltså, vi har ett väldigt starkt stöd i stora delar av landet." Efter det första förnekelsestadiet infann sig en tid av vakuum, medan valanalysen gjordes och tronskiftet förbereddes. De förväntningar som infann sig på valnatten när Göran Persson meddelade sin avgång kom på skam – allt fortsatte som vanligt. Riksdagsgruppen förblev tyst och partimedlemmar besvikna.

Inte konstigt då att förhoppningarna var så enorma inför partiledarskiftet i mars. Rent intellektuellt förstod de flesta förstås att en person ensam inte kan ändra allt, men känslan i partiet gick inte att ta miste på. Nu skulle de nya idéerna, de nya perspektiven och de annorlunda prioriteringarna komma.

I stället infann sig antiklimax, där partiledningen i stället för att vara en pigg och kaxig opposition startade ett segdraget rådslagsarbete. Mona Sahlin sa att förnyelse måste få ta tid och det framstod som att det inte gick att kombinera förnyelse med opposition. Men det gör det – och socialdemokraterna behöver både och. Det finns en väg mellan en hastig omprövning á la Reinfeldts egenhändigt hopsnickrade nya moderater och att lägga all politik i händerna på medlemmarna i tre år.

En sak som ändrades med det nya ledarskapet för socialdemokraterna var takhöjden i partiapparaten. Plötsligt kan alla säga vad de tycker utan att riskera utfrysning för all framtid. Därför är det konstigt att ledande partiföreträdare låter sig tystas av rådslagsarbetet. Alla medlemmar är inbjudna till samtal om politiken – det är mycket märkligt att rådslagens ordföranden har tolkat det som att de själva under tiden inte får uttrycka några åsikter. Partikongressen hösten 2009 kommer i vanlig ordning att ta ställning till vilken politik som socialdemokraterna ska stå för de kommande åren. Fram till dess måste det bedrivas politik.