Miljömålsberedningen behöver i juni komma med konkreta förslag på hur klimatmålen ska uppnås– och måste våga dela ut skämskudde till regeringen när det är påkallat, skriver Markus Larsson, programchef och Mattias Goldmann, vd.

Nu har miljömålsberedningen, där alla riksdagspartier utom SD ingår, enats om tidigarelägga de svenska klimatmålen.

Sverige ska enligt förslaget ha uppnått »nettonollutsläpp« till år 2045, vilket tolkas som att utsläppen i Sverige ska ha minskat med minst 85 procent och resterande utsläpp kompenseras för med åtgärder utomlands. För att garantera långsiktighet föreslås ett klimatpolitiskt ramverk och en klimatlag – en trygg kompass att hålla i handen när det blåser snålt.

Överenskommelsen i miljömålsberedningen är viktig. Enigheten är väl förankrad i partierna och beslutet om målet bör kunna klubbas i riksdagen. Vilken färg regeringen för stunden än har, kommer den att fortsätta arbeta mot uppsatta mål, men kan själv välja hur–- ramverket säger ingenting om det är piska eller morot som är rätt styrmedel, så länge resultatet är minskade utsläpp.

Men överenskommelsen säger inget om takten på utsläppsreduktionen, trots att det är väl så viktigt som själva målet. Ju längre vi väntar desto större risk tar vi, med ytterst påtagliga hot för människa och miljö, stora kostnader och mänskligt lidande.

Nackdelen för dagens politiker, med en brantare bana för utsläppsreduktion, är att kostnaderna för insatser måste tas nu och inte kan skjutas på framtiden och kommande generationer av skattebetalare. Men vi har inte valt riksdagsledamöter för att de ska ducka.

För att ha en rimlig chans att nå det i Paris överenskomna målet om att begränsa jordens uppvärmning till 1,5-2 grader så behöver utsläppen 2050 vara noll globalt sett.

Överenskommelsen säger också att den rika världen ska gå före. Mot bakgrund av det är utsläppsminskningar på 85 procent till år 2045 faktiskt för lite och för sent, även om det låter ambitiöst och även om man kompenserar för de utsläpp som fortsatt görs. IPCC:s kurvor pekar på att EU borde uppnå 100 procents utsläppsreduktion redan till 2030 för att ha en rimlig chans att hålla den globala temperaturökningen under två grader – och nu är målet skärpt till »well below« två grader. Då måste mer hända tidigare.

Tidiga och radikala insatser är relativt lätta på vissa områden, svårare på andra. Trafiken kan, i alla fall med rätt styrmedel och de goda förhållanden som råder i Sverige, nå nollutsläpp till 2030. Från näringslivets sida finns redan en stark förväntan att äntligen få policies och incitament på plats som ger sjupartimålet Fossiloberoende fordonsflotta en trovärdig färdplan.

Utmaningen för industrin är svårare och för att de ska nå nollutsläpp behöver de förlita sig på koldioxidlagring, CCS. Att industrin är med i EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU ETS, komplicerar arbetet – om Sverige går före riskerar det att enbart resultera i att andra länders industri släpper ut mer.

Det är därför av största vikt att Sverige ligger på för att reformera systemet med handel med utsläppsrätter. Regeringen skriver debattartiklar med högt tonläge om detta, nu är det dags att konkret minska tillgången på utsläppsrätter.

Jordbruket är en svårare utmaning. Svenskt jordbruk kommer även framöver släppa ut växthusgaser, och det kan ur globalt perspektiv vara klokt att faktiskt producera mer livsmedel här. Men landsbygdsministers Buchts attityd att det inte spelar någon roll vad jordbruket producerar – och att klimatfrågan inte ens ska vara med i den kommande livsmedelsstrategin – är uppenbart dumt och måste ändras.

Miljömålsberedningen lämnar sitt slutbetänkande i juni. För att det ska vara trovärdigt behöver det innehålla konkreta förslag på hur målet ska uppnås, tydliga som är ambitiösa i närtid – och måste våga dela ut skämskudde till regeringen när det är påkallat.

Markus Larsson, programchef, Fores Klimat & miljö
Mattias Goldmann, vd Fores med 2030-sekretariatet

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena