Det är hög tid att decentralisera makten ut till förorten.

I lördags blev en ambulans vandaliserad i Tensta, i norra Stockholm.

Klockan 22.34 kom larmet till polisen som när de anlände fick se en sönderslagen ambulans. Ambulanspersonalen fick tillkalla färdtjänst för att kunna ta patienten till sjukhus.

Ett par dagar tidigare brann en polisbil ner i Östberga, i södra Stockholm.

Vad är det som gör att man ger sig på de samhällsinstanser som är till för att hjälpa medborgarna? Varför brinner bilar? Varför kastas stenar på polisen och varför slår man sönder ett fordon vars främsta syfte är att rädda liv?

Oavsett anledning har beslutsfattarna redan bestämt sig. Det behövs mer polisiära resurser. Rikspolischefen Dan Eliasson vill satsa på kvantitet och – naturligtvis – ha fler poliser. Skälet som anges är det ökade terrorhotet liksom det ökande flyktingmottagandet.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) vill också han förstärka polisens resurser, men satsar mer på kvalitet, genom ett ökat mångfaldsarbete inom polisen, där fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund ska lockas in i yrket.

Dessa åtgärder är säkert nödvändiga för att vi ska slippa att fler polisbilar och ambulanser attackeras. Men det är mestadels fernissa. För ska vi komma åt roten till problemet måste helt andra lösningar till.

Sverige är ett delat land, inte i två delar, utan i många.

Våra storstäder har alla områden där bilar bränns, där polisen inte signalerar trygghet utan hot, där kriminaliteten sjunker allt lägre ner i åldrarna, där det saknas grundläggande ting för ett vardagligt liv i lugn och ro, som välfungerande skolor, kvällsöppna butiker och för befolkningen lättillgängliga myndigheter.

Alexandra Pascalidou gör sig i ett blogginlägg med rätta lustig över den demonisering av förorten som görs i media, som gör att vissa aldrig vågar ta sig dit. En demonisering som först och främst visar upp brinnande bilar, stenkastande ungdomar och tonåringar som dödas på gatan.

Men hon blundar inte heller för den verklighet som tragiskt nog är just verklighet för många. Hennes lösningar är enkla men genialiska:

”Det finns så mycket man kan göra för att förena förorterna med de segregerade stadsdelarna bortom betongen. Flytta ut departement och myndigheter. Skapa attraktiva boendemiljöer. Locka ut de bästa lärarna som vågar vara auktoriteter och ställer krav och har höga förväntningar på eleverna. Ge de bästa entreprenörerna incitament och morötter för att etablera sig i förorterna så att folk söker sig ut. Samla Sveriges kreativa, innovativa elit och låt dem spåna fram sina bästa förslag för att jämna murarna med marken och länka ihop och läka staden”

Se där – en checklista för alla med makt att påverka vårt samhälle från grunden; decentralisera och börja organisera.