Den dag feminismen inte är kontroversiell, inte provocerar, har den verkligen spårat ur.

Feminismen är en frihetsrörelse. Den kämpar inte bara för kvinnors rätt att slippa diskriminering och förtryck. Den slåss även för både kvinnors och mäns rätt att vara hela människor – bortom socialt konstruerade könsroller och könsmyter.

Det gör naturligtvis feminismen till en provokativ och kontroversiell rörelse. I en tid när ingenting längre är vad det var – för 20 år hade Sverige inte gått med i EU och internet fanns knappt – är könsrollerna trygga att klamra sig fast vid. Vi kanske inte vet så mycket om världen och var den är på väg. Men vi vet att jag är kvinna och du är man, därför varandras motsatser.

Är detta anledningen till att den svenska transfobin sitter så djupt? Staten envisades in absurdum med att tvångssterilisera könskorrigerare. På sociala medier grasserar hen-skräcken, bara ibland maskerad med humor. Unga transpersoner mår betydligt sämre psykiskt än andra grupper i samhället. Deras existensberättigande ifrågasätts ständigt.

Feminismen är en underifrånrörelse. Den tar människor som drabbas av sexism i försvar. Slåss för deras rättigheter. Eller?

Jag blir osäker när jag betraktar Belinda Olssons resa genom sin Fittstimshistoria. Medvetet eller omedvetet beskriver hon könsöverskridare som freaks. Till och med pappor som stannar hemma med sina barn får sin manlighet, eller i alla fall sin lycka, ifrågasatt. De som inte vill lägga betydelse på könet, hellre se människan, skildras som bevis på att feminismen har ”spårat ur”.

Svaret på denna anklagelse, från feministiskt håll, blir oroväckande ofta: ”Det där kännetecknar inte feminismen! Det är bara absurda exempel!” Samtidigt som Ebba Witt-Brattström, feministgurun, medverkar i Belinda Olssons program och kommer dragande med sin ”majoritetsfeminism”. Feminismen ska syssla med det som är bäst för flest, punkt.

Ursäkta, men det öppnar ju för hur stort normförtryck som helst. Vi behöver inte lyssna på rasifierade, hbt-personer och funktionsnedsatta. För de är ju ändå så få. Inte alls lika många som den stora massan. Brrr vilket perspektiv, och vilket samhälle det skulle ge.

När Belinda Olsson och Linda Skugge lanserade Fittstim tyckte många äldre feminister att de fokuserade på helt fel saker. Skönhetsideal, ska det vara något att problematisera, när vi kan slåss för halva makten och hela lönen? Nu gör Belinda Olsson exakt samma sak. Att män påstås vara från Mars och kvinnor från Venus, vad är det att protestera mot när vi fortfarande inte har lika lön?

Det är antiintellektuellt så en baxnar. Att kvinnor över huvud taget kan förvägras halva makten och hela lönen bygger på föreställningen att könen är varandras motsatser och därför olika bra på olika saker. Det är sexismens argument 1A och det går att höra på vilken genomsnittlig middagsbjudning som helst. Där folk sitter och är nöjda med att de i alla fall passar in i könsmallarna.

Feminismen ska bråka med samhället. Den ska tvinga det framåt och erbjuda människor större frihet, oavsett kön. Den dag feminismen inte är kontroversiell, inte provocerar, har den verkligen spårat ur. Dödats av konventionerna som göms bakom majoritetsfeministiskt tugg.