Det pågår en “konfessionalisering” av konflikter som egentligen är politiska, menar Ulf Carmesund, internationell sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Onsdag den 2 januari 2013 skrev Susanna Birgersson en ledarspalt i Dagens Nyheter med titeln: ”Mördade för sin tros skull”.  I sin text skrev Birgersson om våld mot kristna i Nigeria och i Syrien: ”Just nu fördrivs och mördas kristna i Syrien av islamistiska extremister i oppositionen”. För att stärka sin poäng refererade Birgersson även Angela Merkel som hösten 2012 sagt att ”kristna är den mest förföljda gruppen i världen”. Artikeln avslutas med en appell där kyrkor och demokratiska regeringar uppmanas att skydda kristna. Birgersson vill förstås bara ha fred på jorden, men varför kan vi ändå inte bara hålla med henne? För att hon gör politik av religion, och det spelar både Assad och islamisterna i händerna.

Veckorna före jul besökte jag och en grupp från svensk arbetarrörelse Egypten samtidigt som omröstningen om Egyptens nya konstitution. Efter decennier av diktatur och förtryck i Egypten fick Muslimska Brödraskapet och president Mursi ett brett stöd i valen i Egypten 2011-2012. Under diktaturen var Brödraskapet den kanske enda organisation som försåg landet med välfärd, därav stödet. Men under krav på att leverera politik för hela Egypten växer kritiken. Mursis konstitutionsförslag är en kompromiss men driver ändå islamisternas perspektiv hårt. Det möter kritik från oberoende fackförbund, människorättsgrupper, kvinnoorganisationer, oppositionen till exempel ESDP, socialdemokratins systerparti i Egypten.  Den nya konstitutionen riskerar att polarisera landet. Men Brödraskapet oroar sig inte. Unga från Brödraskapet som vi talade med verkar i stället övertygade om att all kritik mot dem är del i samma konspiration – mot deras version av islam. Den vanlige muslimen i Egypten har däremot ofta en annan syn på religion och politik. En av ledarna i det största oberoende facket är likt majoriteten av befolkningen i Egypten muslim. Han ber och håller fastan, men Brödraskapet ser honom inte som en riktig muslim. Orsaken, berättade han, är att han kritiserar Brödraskapets konservativa politik. För honom och miljoner andra människor är islam eller kristendom inte en politisk gräns, men något som ger livet en djupare dimension och mening.

Våren 2011 protesterade människor i Syrien med fredliga demonstrationer mot diktatorn Bashar al-Assad. Sedan dess slår Assad ned protesterna med brutalt våld. Intellektuella i Syrien beskriver hur Assad använder religion och etnicitet för att spela ut Syriens minoriteter mot varandra. Syrien har blivit en krigsskådeplats där många konflikter pågår samtidigt, och där länder nu för krig via legosoldater eller ”rådgivare”. Iran hade i höstas cirka 8 000 – i regel civilklädd – trupp i landet på regeringens sida. Syriska oppositionen berättar om ryska arméhelikoptrar med ryska piloter, som strider på regeringens sida. Vapen flödar in till Syrien. Oppositionens trupp finansieras delvis av Qatar eller Saudiarabien med politiska intressen att motarbeta Irans inflytande. Saudiarabien och Qatar lär betala stridande legosoldater på oppositionens sida 150 dollar i månaden. Turkiet hoppas nu att krisen i Syrien kan bidra till en lösning av kurdfrågan i Turkiet.  PKK-ledare mördades nyligen i Paris, troligen av Iran. USA ger Stinger-missiler till oppositionen, och väst har trupp i området som ger oppositionen hjälp med vapen, information och samband. Få eller ingen av Birgerssons läsare stödjer de islamister i Syrien som dödar kristna, men genom att välja en förenklad religiös förklaring konstruerar hon parter i konflikten.

När ledarskribenter på DN beskriver komplexa politiska processer i Mellanöstern som en kamp mellan (goda eller onda) islamister och andra religiösa grupper görs konflikterna lika seglivade som religionerna själva. Och genom sin appell till kyrkor och demokratier riskerar Birgersson att ytterligare splittra Syrien när en grupp – de kristna – ska ges ett särskilt skydd. DN lyckas därmed inte med mycket mer än att spela både Assad och islamisterna i händerna.

Utmaningen för Syrien och omvärlden är istället att agera så att Syrien och andra stater med mångkulturell karaktär kan utveckla en fungerande demokrati där medborgare med olika etnisk och religiös tillhörighet gradvis bygger ett förtroende för varandra.

Ulf Carmesund, teol.dr, internationell sekreterare, Socialdemokrater för tro och solidaritet