Det är lätt att beklaga sig över hur förljugna extremhögerns nyhetssajter är. Men de etablerade medierna förmår inte själva leverera den sortens ögonöppnande, systemkritiska journalistik som människor ropar efter.

I veckan som gick blev det tummen ner direkt för Skolkommissionens förslag om lottning för att minska skolsegregationen.

Ewa Stenberg, politisk kommentator i Dagens Nyheter, förklarade det med att »ingrepp i det fria skolvalet är som fastighetsskatten. Det finns en rad experter som säger att en sådan skatt vore rationell. Men väljarna vill helt enkelt inte ha den lösningen«.

Ewa Stenberg kan ha rätt, men det vilar samtidigt något kapitulativt över hennes resonemang. Opinionen tycks inte gå att förändra ens med rationella argument.

De som ska få avgöra frågan är således de föräldrar som skulle gallskrika om det fria skolvalet inskränktes.

Det är lätt att glömma att det säkert finns många tusen medborgare som inte har barn i skolan, men som har en minst lika stor rätt att ha synpunkter på ett skolsystem som sorterar ut de resursstarka från de fattiga.

Vad är opinionsjournalisters som Stenbergs roll? Om man bara ska följa strömmen, smeka partierna medhårs, behövs de knappast.

Det är en närmast bedövande kompakt bild, som forskarna ger av avigsidorna med den marknadsutsatta skolan, där starka och välutbildade föräldrar kan välja bort varje beröring med barn från resurssvaga och invandrartäta områden.

Därför borde de som ryggmärgsmässigt sa nej till lottning fått motfrågan: Vad vill ni göra för att bryta skolsegregationen? Men de fick inte frågan, för de har inga verkliga svar.

Samtidigt finns det alternativ. I danska Holsterbro har kommunen bestämt att nyanlända elever kan kvoteras in, något som föräldrarna inte gått emot. Kan det rentav vara så också hos oss, att åtskilliga föräldrar faktiskt med glädje skulle hälsa ett förslag om att slippa göra det destruktiva skolvalet för sina barn?

Vad är opinionsjournalisters som Stenbergs roll? Om man bara ska följa strömmen, smeka partierna medhårs, behövs de knappast.

Dagens opinionsjournalistik duckar inte bara om skolan. Ta terrorismen. Det lär finnas betydande partipolitisk enighet om att förbjuda samröre med IS. Men hur ska detta samröre kunna bli straffbart? Var finns mediernas varnande röster, att man lätt kan hamna på ett sluttande plan, kanske rentav i George Orwells tankeförbud från romanen »1984«?

Särskilt när partierna enas i slutna rum blir behovet skriande av en kritiskt prövande journalistik, som vill skaka om vedertagna attityder och fördomar.

Helgens många opinionsmöten för att slå vakt om vetenskapliga landvinningar berör något centralt. I forskarvärlden finns ofta de avvikande röster, som behövs för ett spännande demokratiskt samtal och som skulle göra opinionsjournalistiken mindre uddlös.

Gammelmedierna jämrar sig ofta över hur fördomsfulla och förljugna extremhögerns sociala medier är. Det är de. Men klarar de etablerade medierna av den sortens ögonöppnande systemkritiska journalistik, som människor idag ropar efter?