De som alltid ogillat Jeremy Corbyn har tagit tillfället i akt. Men upproret i partiet är bredare än så.
I efterskalvet från brexit-omröstningen står Labour inför en omvälvande makt- och partiledarstrid.
En strid om partiets själ och framtid. Som lär bli komplicerad och smärtsam.
Större delen av skuggregeringen har avgått och parlamentsgruppen har vänt partiledaren Jeremy Corbyn ryggen. Kritiken efter folkomröstningen har fokuserat på att Corbyn inte kampanjade med full kraft. Och att hans rådgivare höll tillbaka honom. Jag tror i och för sig inte att en mer aktiv Corbyn hade ändrat utfallet i folkomröstningen.
Corbyns ambivalens har sin historiska bakgrund. Han har varit motståndare till EU. Fast med argument från vänster. Den hade inget med dagens främlingsfientliga och isolationistiska EU-motstånd att göra. Men Corbyn var nog inte helt hemmastadd i bremain-kampanjen som Labour var en del av heller. Grundproblemet nu är att Corbyn inte stiger fram som en oppositionsledare som inför väljarna framstår som en kommande premiärminister.
Det hänger förmodligen samman med hans politiska historia. Han har framför allt varit en intern kritiker mot den egna partiledningen. Inte utan goda argument. Men, summa summarum: det finns ett tomrum på oppositionsbänken som kokar ner till frågan om – ledarskap. Eller rättare sagt bristen på ledarskap. Kanske stundar ett nyval inom kort. Med en svag ledare riskerar många av parlamentarikerna att förlora sina platser i underhuset. Därför agerar de, kanske både i partiets och sitt eget intresse.
På pappret är detta inte så uppseendeväckande. När någon formellt utmanar Corbyn blir det ett nytt partiledarval som tillkännages på Labours höstkonferens. Kanske vinner Corbyn – eller så faller han. Men så enkelt är det inte.
För bakom maktkampen ligger också gamla och nya politiska spänningar. Vänstern skyller på högersvängen under Blair. Högern hävdar att vänstern är en barlast från historien. Själv är jag inte så säker på varken det ena eller andra. Efter Blair-åren tog Labour ett försiktigt men bestämt steg till vänster under Ed Miliband. Med Corbyn tog partiet ett stort steg vänsterut. Tony Blair och Jeremy Corbyn är väl så långt man kan komma från varandra i ett parti. Nu verkar de som alltid ogillat Corbyn ta tillfället i akt. Men upproret är nog bredare än så. Corbyn överges även av parlamentsledamöter som tidigare accepterat eller stött honom.
Under normala omständigheter hade en partiledare redan lämnat sin post. Men det är nya tider. Och Jeremy Corbyn är inte en politiker bland andra. Han tänker inte avgå och hänvisar till att han valdes av en stor majoritet av partimedlemmarna. Både bland de gamla medlemmarna och de som anslöt efter förlustvalet 2015. Läget för Labour är nu explosivt. Partiledarstriden kan mycket väl spränga partiet. Partier rymmer en spänning och i praktiken en maktdelning mellan parlamentsgruppen (med mandat från väljarna) och partiet (och dess medlemmar). I den bästa av partivärldar kan de båda samsas. Osäkert hur det är i Labour 2016.
Men socialdemokratins tillbakagång hänger i grunden samman med mer djupgående samhällsförändringar. Den historiska alliansen mellan arbetarklassen och den progressiva medelklassen håller på att brista i spåren av globaliseringen och den europeiska integrationen. I en kommentar till den brittiska folkomröstningen hänvisade Göran von Sydow till forskning som visar att EU tenderar att ha en avpolitiserande verkan. Det skapar samtidigt en rekyl där konflikten mellan eliten och folket dominerar den politiska debatten – och präglas allt mer av invandringskritik och demonisering av Bryssel.
Brexit-omröstningen är därvidlag bara ett exempel i ett större europeiskt mönster. Som Labour – eller för den delen andra vänsterpartier – för närvarande inte har något svar på.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
