I dag börjar ännu ett av de regeringschefsmöten som avgör euron och Europas framtid. Det har blivit några stycken nu. Men den här gången är marknaderna på helspänn och politikerna taggade. Det har blivit dags att plocka fram de stora lösningarna. Den euro-light modell som skisserades i Maastrichtfördraget är frånsprungen, men dess princip är aktuell.
I mötesuppladdning har fokus skiftat från rådets ordförande Herman Van Rompuys förslag om en bank- och budgetunion till Italiens premiärminister Mario Montis kamp för att få använda räddningsfonder till att sänka skuldländernas upplåningskostnader. Medan det jongleras med olika typer av räddningsfonder, överstatliga bankkontrollorgan och krav på budgetbalans, så stiger skuldländernas upplåningsräntor. Cypern – liksom spanska banker – krisar.
Politikernas ”muddling through” har hittills pekat mot en amerikansk utveckling: Bankskulder har i rask takt förvandlats till statsskulder. EU-makten finns hos supermakterna i rådet och tyvärr styr de med de nationella intressena för ögonen. Merkel och Sarkozy ville undvika marknadsskakningar på hemmaplan. Alla som har lånat ut pengar till Grekland skulle garanteras pengarna tillbaka, annars hotade marknadsoro och lågkonjunktur.
I detta perspektiv av politikens misslyckande var det intressant att lyssna till professorerna i nationalekonomi Mats Persson och Lars Jonung på SNS i förra veckan. Persson och Jonung var rörande eniga om att marknadslösningar var att föredra framför politiklösningar. Och marknadslösningen på eurokrisen finns att läsa i Maastrichtfördraget – detta i dag frånsprungna dokument.
Där framgår att eurosamarbetet inte tillåter att EU går in och löser ut statsekonomier. I stället är euron en light-modell av en valutaunion. Staterna tillåts fungera ungefär som företag. Räntan för olika staters lån varierar, trots ECB-räntan, med sannolikheten att staten går i konkurs, precis som för vilket företag som helst. Om så sker är det upp till varje land att rädda eventuella nationella systemviktiga banker med egna bankakuter. Stater bör tillåtas gå i ordnad konkurs i stället för att ”räddas” till evigt nya betalningar med krav om budgetnedskärningar.
Persson och Jonungs ideala Maastrichtmodell har viktiga poänger. Framförallt är det beklämmande hur tysk och fransk omsorg om egna banker i dag går ut över grekerna. Genom ständigt nya lån blir grekerna aldrig fria från sin skuld. Istället sätts de på evig svältkur av ”räddande” stater med ett inflytande över statsbudgetar som bankerna själva endast kan drömma om. Med Lars Jonungs ord: Ett ”Wall Street syndrome”.
Samtidigt vilar något politiskt omöjligt över ekonomiprofessorernas resonemang. Klart att politikerna inte vill skaka marknaderna genom att sätta utlånarna på pottkanten och riskera att krisen sprids. Problemet är bara att då krävs större visioner än dagens kortsiktiga ”muddling through”. Det är sannolikt för sent att återvända till Maastricht. Men de stora visionerna bör nu formuleras med de aktuella insikterna från Maastricht att hela ansvaret för alltför stora lån inte ligger på låntagaren. Och att en låntagare någon gång måste få chansen att starta om från noll.
Helgens toppmöte lär visa vilka principer som ska forma framtidens ekonomiska Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
