Söndagskrönika Socialdemokrater och liberaler står i EU-valet förenade mot nationalismen. Att utveckla Januariavtalets samarbete skulle kunna bli ett epokgörande framsteg på det här området.

Många har spekulerat i att Januariavtalet mellan regeringen, centern och liberalerna lär bli
kortlivat, och att den politiska samsynen mellan avtalsparterna skulle vara så tunn att de båda liberala mittenpartierna snart återvänder till den borgerliga alliansen.

En viktig artikel i Aftonbladet nyligen pekar i en annan riktning. Socialdemokraterna Allan Larsson, Mats Karlsson och Lisa Pelling skriver där tillsammans med liberalerna Bengt Westerberg, Maria Leissner och Birgitta Ohlsson under rubriken Vi är enade – hotet är nationalismen.

Att förenas mot nationalismen är väl inte så märkligt, det har socialdemokrater och liberaler gjort länge. Mer intressant är att de inför EU-parlamentsvalet visar en samlad syn på de hot EU måste möta, områden där det krävs ett starkt samarbete.

Artikeln är inget handlingsprogram, men det är lätt att inse vad författarna tycker att vi behöver EU till. Där står de mycket nära det program jag själv skisserar i den nya boken Ett Bättre Europa.

Det handlar om att ta en rejäl match med de högerextrema och populistiska värderingar som hotar både demokratin och europasamarbetet. Det handlar om att utveckla det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet för att stärka de europeiska värdena, och erbjuda ett alternativ till den förödande globala maktkampen mellan USA, Ryssland, Kina, Turkiet, Iran med flera.

Mer intressant är att de inför EU-parlamentsvalet visar en samlad syn på de hot EU måste möta, områden där det krävs ett starkt samarbete

Det handlar om kamp för frihandel och ekonomisk integration, att öka investeringar och tillväxt i Europa för att både förhindra nya kriser och stärka den sociala sammanhållningen. De nämner specifikt kampen mot ekonomiska klyftor och för sociala rättigheter.

Det handlar om gemensam kamp mot korruption och skatteflykt, terrorism och kriminalitet. För att lyckas med detta måste de svenska partierna, inte minst socialdemokratin, våga bli mera offensiva i europapolitiken.

Att utveckla januariavtalets samarbete i linje med AB-artikeln skulle kunna bli ett epokgörande framsteg på det här området.

Men då är det dags att ompröva några tabun. Ett handlar om skatter. Ska vi seriöst kunna ta itu med klimatfrågan måste vi använda det mest kraftfulla verktyget, skatter – och då behöver de koordineras i Europa och gärna globalt.

Detsamma gäller om vi ska ta itu med skatteflykten, där skandaler som Panama Papers, Luxleaks, Paradisläckan och Cum-Ex visar att det handlar om mångmiljardbelopp även från våra nordiska länder.

Det andra handlar om utrikespolitik och säkerhet. Det vore fel att gå med i NATO, men om vi ska slippa titta på när krassa stormakter delar upp världen mellan sig måste EU utvecklas till en tyngre aktör som står för andra värden.

När det gäller säkerheten är det också dags att stärka de gemensamma verktygen för att t ex kunna hantera katastrofer som bränder och översvämningar och annat som lär följa i spåren av klimatförändringarna.

Det tredje handlar om EUs budget. AB-skribenterna skriver: »Att möta alla dessa hot kräver engagerade politiker, stor handlingskraft och — ekonomiska resurser«.

Och det är helt klart: Ska EU kunna leverera på de områden där medborgarna väntar sig resultat – investeringar för tillväxt och utjämning mellan fattiga och rika delar av EU, forskning och utveckling, insatser mot klimatet, samarbete om migrationen – så är det inte gratis.

För att inte kraven på stärkt samarbete ska missförstås som allmän EU-entusiasm bör vi samtidigt skärpa politiken för att rensa bort onödiga detaljregler och lågprioriterade politikområden och skärpa villkoren för hur medel från strukturfonderna används.

Göran Färm f d Europaparlamentariker (s)