Alla tre partier i den rödgröna alliansen är nu inbegripna i intensiva eftervalsdebatter. Det är helt nödvändigt. Man kan till exempel tala länge om hur medierapporteringen var till alliansens fördel, att själva premisserna för debatten var en totalfokusering på så kallade ”plånboksfrågor”. Den diskussionen kan också landa i konstruktiva lösningar – den breda arbetarrörelsen kan en gång för alla bestämma sig för att försöka göra någonting åt den katastrofala mediesituationen i Sverige. Men det räcker inte. De rödgröna måste rannsaka samarbetets grundvalar. Varför var det så lätt att attackera koalitionen? Varför förlorade man sin trovärdighet i skarpt läge?

Den diskussionen får inte fastna i politikens yttre former. Den här valförlusten var inte ett resultat av misslyckade mediestrategier. Den är inte i första hand de politiska ledningarnas fel. Men det finns grundläggande problem i hur samarbetet byggdes upp och hur det sedan fungerade.

Det rödgröna samarbetet skapades uppifrån. Det diskuterades i partistyrelser, det förankrades i riksdagsgrupper, det kampanjades genom lojala partimedlemmar. Det var starkare på toppen än på botten. När det svajade där uppe fanns inte tillräckligt många där nere som kunde stötta upp hela bygget. De rödgröna överlevde inte attackerna på Mona Sahlins trovärdighet och Vänsterpartiets regeringsduglighet därför att hela samarbetets politiska tyngd låg på toppen. Nu finns möjligheten att bygga ett nytt samarbete som inte är bräckligt, som bygger på en stark bas av medborgare. Fler måste bli delaktiga i ett stort rödgrönt projekt.

Valrörelsen 2014 kan börja imorgon. Följ det norska exemplet och bjud in fackföreningsrörelsens medlemmar till att tycka till om de rödgrönas politik, inte bara Socialdemokraternas. I Norge blev LO en tydligt progressiv pådrivande kraft som formulerade sina egna krav. En självständig fackföreningsrörelse som ändå hade sin lojalitet hos det rödgröna regeringsalternativet. Ta den modellen och anpassa efter svenska förhållanden. Låt lokala partiföreningar inleda samtalskampanjer med medborgarna redan nu. I borgerligt styrda kommuner, sätt upp ramarna för vad som är det rödgröna svaret på människors vardagsproblem och börja bolla det med kommuninvånarna så fort det bara går. Se till att alla tre partier knyter till sig sina allierade ännu närmare – miljörörelsen, de långtidssjukskrivnas intresseorganisationer och alla de spontana antirasistiska initiativ som just nu bubblar fram ur folkdjupet.

Den här strategin kräver fyra år av massmobilisering. Den mobiliseringen ska inte gå under paroller utkommenderade från Sveavägen 68 – tvärt om ska den syfta till att gå i dialog med så många människor som möjligt. Ta initiativet över människors politiska medvetenhet genom att låta dem själva vara delaktiga i politikens utformning. Då kommer alla möjliga människor bli ambassadörer för det rödgröna projektet, på arbetsplatser och i bostadsområden. Då kommer det alltid att finnas någon där som förklarar vad som händer med välfärden när man sänker skatten för de allra rikaste. Då kommer det alltid finnas någon som kan bita ifrån när rasistiska fördomar luftas vid fikabordet. Överallt kommer det att finnas människor som upplever att de rödgröna talar deras språk, berättar deras berättelse om Sverige. Det blir ringar på vattnet för ett regeringsskifte i nästa val. Mot den borgerliga tankedominansen finns ingen bättre medicin än människor av kött och blod.

Demokrati tar tid. De rödgröna måste verkligen förstå att det är så. Människor måste få tänka efter, de måste få känna sig sedda, de måste få utrymme att tala sida vid sida med många andra. Alliansen är ett elitprojekt med tillgång till tusen och en megafoner som kan ropa budskapet ned till folket. Det rödgröna alternativet har inte de resurserna och kan inte vinna på det viset, men de kan välja att vara det lyssnande svaret på alliansens toppstyrda och svepande politik. De rödgröna kan välja att vara ett regeringsalternativ som växer underifrån. En folkrörelse för maktskifte.

Erik Wiklund, skribent och frilansjournalist