Att argumentera för att lösningen på tiggerifrågan finns i EU-migranternas hemland är att skjuta problemet ifrån sig. Retoriken för oss närmare ett tiggeriförbud, skriver Erik Hansson, Uppsala universitet.
Jag hyser stor respekt för organisationen Hjärta till hjärta och dess biståndsansvarige Rickard Klerfors.
Få personer i Sverige har gjort så mycket för att försöka finna pragmatiska långsiktiga lösningar för att få hitresta fattiga EU-medborgare från Rumänien att lyckas ta sig ur sin avgrundsdjupa fattigdom.
Därför är hans beslut att, tillsammans med regeringens nationella samordnare för hitresta EU-medborgare, på DN Debatt argumentera för att det vore ohållbart och kontraproduktivt att erbjuda hitresta EU-medborgares barn skolgång i Sverige, ett politiskt olyckligt beslut.
Vad artikelförfattarna frågar oss läsare är: Skulle det inte i de flesta fall vara bättre för barnen att gå kvar i skolan i hemländerna?, med slutsatsen att ju fler barn som garanteras skolgång här, desto fler familjer kommer att resa hit från Rumänien och avbryta barnens utbildning och skolgång i hemlandet.
I detta påstående finns säkert en riktighet, problemet är bara vad artikelns narrativ sänder för retoriska och politiska signaler. Logiken i artikeln är ju nämligen att ”ger en dem fingret, så tar de hela handen”.
Den stora frågan blir, givet detta etiska resonemang, varför artikelförfattarna inte bara rakt ut föreslår att vi inför ett tiggeriförbud i Sverige som ser till att dessa utsatta människor förblir på sin plats i hemlandet. Och så kan vi hoppas på att dessa utsatta människor får hjälp som kan bli fullt ut implementerad om flera decennier.
För givet hur de ställer upp problemet verkar det framförallt handla om att ‘De’ är Här, i Sverige. Bland biståndsorganisationer i Sverige finns nu ett uttryck som ska vara betecknande för arbetet för utsatta EU- medborgare: “Värdighet här – förändring där”.
Hur många SD-sympatisörers utsagor har jag inte läst eller hört som finner dessa ord kloka och menar att det är detta som “egentligen måste sägas” – att “vi kan inte hjälpa akut, bara långsiktigt”, “vi kan inte hjälpa alla som kommer hit”, “vi hjälper i stället på plats”.
Jag förstår att det inte är det som vare sig Klerfors eller Valfridsson vill säga i sin debattartikel – att de skulle förespråka upprättandet av murar som hindrar de fattiga och utsatta i Europa att göra något akut åt sin situation. Men det är exakt detta som deras resonemang och problemframställning kommer översättas till i den populistiska diskursen.
Artikelförfattarna inleder med att skriva att situationen är ohållbar därför att “vi godtar att de lever under totalt oacceptabla förhållanden”. Emellertid gör logiken i det påföljande resonemanget gällande att det som ska ändras är inte deras oacceptabla förhållanden här, utan där, någonstans i en avlägsen framtid, som inte är här och nu.
Hur lång tid tog det att motverka den värsta strukturella sociala och socioekonomiska diskrimineringen av romer och resande i Sverige? Det började erkännas som ett problem på 1950-talet, och nyheten om polisens romregister visar att detta problem fortfarande inte är “löst”.
Och givet att strukturell diskriminering av romer inte bara förekommer i Rumänien, lika givet är det att den svenska ”tiggerifrågan” är en fråga som egentligen inte handlar om rumänska myndigheters ansvarslöshet.
Vad vi hetsigt och dagligt debatterar om är egentligen konsekvenserna av ett mycket större fenomen. Nämligen globaliseringens ekonomiska och teknologiska krafter, som en konsekvens av nyliberala ideologier världen över sätter fattiga människor i rörelse till andra länder.
En fråga uppstår då: vad säger vi när denna situation inte längre gäller enbart rumänska romer? Vad gör vi när det är bulgarer, ukrainare, balter, greker eller andra nationaliteter? Vad gör vi när det gäller människor som försöker ta sig från Nordafrikas kuster och drunknar i Medelhavet?
Min poäng är att vad vi står inför är ett globalt omvälvande fenomen, nämligen att nationalstatens legitimitet börjar ifrågasättas och urholkas genom fattiga människors möjlighet att röra sig till nya områden och kräva sina mänskliga rättigheter, som de borde garanteras villkorslöst.
Att argumentera för att den verkliga förändringen eller lösningen alltid och i praktiken är i hemlandet, är detsamma som att skjuta detta problem ifrån sig. Det problem som med all säkerhet bara kommer att bli mer och mer skriande aktuellt, ju längre globaliseringens krafter fortgår.
Det farliga med denna form av utspel som Klerfors och Valfridsson gör, är att de utövar ett ofrivilligt flörtande med de nu starka krafter, som under ett svepskäl av intalad pragmatism gör vadsomhelst för att avlägsna människor som behöver akut och ovillkorlig hjälp. Idén om att “lösningen finns där” tilltalar så många så starkt därför att den till viss del är sann, men framförallt därför att den ser till att “problemet” egentligen inte blir vårt. Det vi inte ser, det som inte skapar rubriker, det talar vi inte om.
Vi har ingen aning om vad som kommer hända med de bilaterala relationerna mellan Sverige och Rumänien om några år. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända med EU-projektet. Vad vi vet, det är att mörka sinnen använder sig av artikelförfattarnas logik och retorik för att slippa ta ansvar för sin nästa, och att vi står inför helt nya globala utmaningar som inte kommer kunna lösas inom ett lands gränser. Jag skulle snarare vilja föreslå att mottot “Värdighet här, förändring där” borde bytas ut till “Förändring där, förändring här”.
Än en gång, jag hyser stor respekt för Rickard Klerfors och Hjärta till hjärtas arbete, och den problematik de talar om har verkligen enorma dimensioner, som sådana som jag själv är dåligt lämpade att lösa.
Vad jag kritiserar är dessa uttalandens form och logik. För jag blir mer och mer övertygad om att för varje retoriskt utspel av detta slag, kommer vi en dag närmare ett tiggeriförbud och en ny likgiltighet som betecknar vår relation till resten av vår orättvisa omvärld.
Erik Hansson, doktorand vid Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
