Moderatledaren Ulf Kristersson ser sänkta löner för de mest utsatta som ett verktyg för fler klassresor. Men resonemanget leder bara till en helt ny typ av underklass. 

»Klassiskt moderat«. Så säger Ulf Adelsohn – moderaternas partiledare under Reagan-åren – om den nytillträdde Ulf Kristerssons installationstal. Den nye Ulf verkar inte gilla omdömet. Han berömmer hellre Sverige för vår jämlikhet och sociala rörlighet (länk: ) (läs: möjlighet till klassresa). Men Kristerssons resonemang håller inte ihop hela vägen. Han gör ingen hemlighet av att han vill sänka lönerna för de redan mest utsatta.

Det finns ingen entydig slutsats bland forskare kring huruvida sänkta löner är positivt för ett lands arbetslöshetssiffror och ekonomi. Tyskland är med sina minijobb ett skräckexempel eller ett föregångsland – beroende på vems perspektiv du utgår från.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet som finansieras av Svenskt Näringsliv, menar att sänkta löner är bra för sysselsättningsgraden för att fler personer (studenter, hemmafruar och äldre) gör sig tillgängliga för arbetsmarknaden och innebär en lägre arbetslöshet.

Den liberala tankesmedjan Fores presenterar en rapport som pekar i en annan riktning.

En sänkning av löner kan påverka sysselsättningsgraden i positiv riktning men saknar i princip effekt på arbetslösheten.

Det är påfallande ofta personer som tjänar mer än den genomsnittlige svensken som föreslår att andra ska jobba för en spottstyver.

Ur strikt ekonomisk synvinkel är det hela inte så svårt att greppa.

Om priset på arbete är lägre än idag kan den som vill konsumera det i större mängder. En arbetsmarknad utan förhandlade lägstanivåer där en person tjänar 15 000 kr  – eller ännu mindre – före skatt skulle kunna öppna för en helt ny typ av jobb i Sverige.

Och för en helt ny typ av underklass. Ulf Kristersson, en vän av jämlikhet, menar utifrån sin liberalkonservativa ståndpunkt att det är värt det.

Hur tänker sig Ulf att människor ska kunna leva på sin lön? Det är påfallande ofta personer som tjänar mer än den genomsnittlige svensken som föreslår att andra ska jobba för en spottstyver.

Jag tar gärna emot råd från Carola Lemne som inte bara är vd för Svenskt Näringsliv och förespråkare av sänkta löner utan också tjänar 490 000 kronor i månaden, på hur det är tänkt att en ska klara sig på 15 000 kr i månaden. Konsumentverkets snittbudgetkalkyl  visar att det är nästintill omöjligt.

Ulf Kristersson som också värnar den svenska, sociala rörligheten  bör ta sig en titt på hur ökade skillnader i inkomst påverkar möjligheten till klassresor. I länder med stor skillnad mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst är rörligheten också lägre .

En arbetsmarknad där lönen ligger på 15 000 eller lägre öppnar för en helt ny underklass i Sverige.

I Sverige gäller det särskilt bland de allra fattigaste och de allra rikaste.  Det är troligen en myt att de som kliver in på ett jobb med mycket låg lön endast har ett sådant jobb under en kort period av sitt arbetsliv.

Är det bättre med försörjningsstöd än med arbete? Såklart inte. Om vi fortsatt vill vara ett högproduktivt land utan mycket låga löner är det enda svaret utbildning. Utbildning är en investering som det allmänna kan göra för att det gynnar individen, men på sikt även samhället och ekonomin.

Till syvende och sist är det en ideologisk fråga om mänskligt värde. Högern säger att ditt värde i samhället är detsamma som din produktivitet. Det motsatta sättet att se på det är att ditt människovärde är viktigt i sig, oavsett din produktivitet.

Det är just därför vi inte kan ha ett samhälle med hur låga löner som helst. Det är ovärdigt. Det borde till och med Ulf, vän av jämlikhet och social rörlighet, kunna skriva under på.